Snart 50 år ihop firar vi med byggplaner

Firade 40-årig bröllopsdag i Norrköping igår. Varför Norrköping kan man ju undra, men vi hann inte längre efter att ha varit barnvakt åt snart tvåårige Dag lördag-söndag. Och häftiga designhotellet ”the Lamp” var en upplevelse, ett av de bättre hotell vi bott på faktiskt.
Idag spelade vi arton hål på Bråvikens golfklubb, i fint väder och de vackraste omgivningar. Jättekul, särskilt som vi båda spelade bra dessutom. På hemvägen åkte vi förbi Trivselhus och skrev på papper som tar oss ännu ett steg närmare det husbygge som är vårt nästa stora projekt här i livet. Vi har haft och har många projekt ihop, mannen i mitt liv och jag. Detta är tveklöst ett av de största- och mest spännande.

Maken och jag träffades, i år, för exakt femtio år sedan.  Sedan dess har det varit vi två, frånsett ett kortare avbrott på knappt ett år. Och vi har inte tröttnat på varandra än, även om vi självfallet genomlevt perioder när det känts mindre bra. Att säga att man aldrig haft problem i en relation som varat obruten nästan ett halvt sekel, är att fara med osanning vågar jag hävda.

Viktigast är att man vill leva med varandra -vilket vi vill- och fortsätter göra roliga saker ihop -vilket vi gör.- Så tycker jag att han fortfarande kan vara rätt attraktiv min gubbe, även om både midjemått och flint ökat. Det är inte heller fel:)

Men bygga hus, nu…vid snart fyllda 70 …hör jag att många invänder. Vi ser det så här: Vi har aldrig byggt hus förut så ska vi hinna med det innan vi dör måste det ju bli nu, innan vi blir FÖR gamla. Vi har fått en härlig tomt avstyckad här på gården, bara någon kilometer från där vi bor nu.

Som sagt, nu är första steget taget. Jag lovar berätta mer om husbygget framöver här på bloggen. Om det går som vi tänkt oss kommer ni att få veta mycket mera.Var så säkra!

/Lotta 

Mannen i mitt liv sedan snart 50 år:)

Golf är ett nytt gemensamt intresse. Och det är så kul!

Här sitter jag och jäser😀

Nytt hus på gång. Spännande.

Morgonstund…

Tjejerna yogar lite på bryggan, innan frukosten. Tjejerna är i det här fallet nästan 70-åriga tanter, men för mig som känner dem sedan tidiga tonåren är och förblir de alltid tjejer.

Ann-margret, Kitte och Kristina kom till mig för middag och övernattning i Flatvarp igår. De två sistnämnda och jag ses ju hela tiden (tack kära vänner det är härligt att ha er på så nära håll) men Ann-margret ser vi ju inte så ofta eftersom hon bor i Usa.

Det blev en lång kväll med mycket prat om ffa gamla tider och minnen och en lika lång morgon som gick över i förmiddag, med frukost på altanen efter morgondopp i ett -kallt!!- hav.

/lotta

 

 

En skämsig historia

Det här är lite att skämmas över. Jag kliade mig i örat med en tops, och ja, jag tog i för mycket, och ja, för långt in! Hjälp, ropade jag till maken, du måste få ut den med en pincett. Alltså ”bara” den lilla bomullstussen , inte hela pinnen!

Först skällde han på mig (inte utan anledning, han menade väl att jag var vuxen nog att veta bättre), sen skakade han på huvudet och sa att det är omöjligt. Nästa morgon fick jag ringa till vårdcentralen. Fy vad dum jag kände mig. Att behöva anlita en ansträngd vårdapparat för en tops. Men jag var tvungen att komma, sa sjuksköterskan, och tillade: Du är välkommen!

En för mig okänd läkare på min vårdcentral (tur var väl det) pillade en bra stund och sa något om att det var värst vad den kommit långt in. Jag mumlade något om att det var väl första gången han var med om en sådan här dum grej. Men nej då, trots att han inte kunde ha varit läkare så lång tid, hade han det. En gång dessutom så satt pinnen inne i örat också! Herregud!

200 kronor fattigare, men med bättre hörsel och ett löfte till mig själv att ALDRIG någonsin mer närma mig öronen med tops, gick jag lättad från vårdcentralen. Skämdes fortfarande för att jag tagit upp dyrbar tid , egentligen hade jag behövt mer vård, en jäkla enveten infektion med hosta och bihåleinflammation var i högform just då men jag ville bara skynda mig därifrån så fort som möjligt.

Så, nu har jag levererat den bekännelsen! Jag berättade för Lotta dagen efter och tänk, hon skrattade. Märkligt.

/Eia

PS Bäst jag erkänner det med en gång innan något av mina barn berättar. Jo, jag har gjort exakt likadant en annan gång. Det är 21 år sedan och borde vara preskriberat. Men jag lärde mig visst inte så mycket av den gången.

 

Äntligen träffades vi igen!

Här är Lotta på det jättemysiga fiket på St Erikshjälpen, som ligger på det mindre mysiga Tornbyområdet. En lite oas alltså bland alla stormarknader och bilvaruhus.

Efter flera veckor med en enveten infektion, som fram och tillbaka har varit rätt elak mot mig skulle jag nu göra massor av ärenden på stan. Och mitt i allt träffa Lotta och fika. Och prata.

Men vad hände då tror ni? Jo, Lotta ringde och berättade att hon dragit ner en ruta i sin bil och nu kunde hon inte få upp den…

Det gick alltså inte att parkera på stan och riskera att få bilen länsad (hon hade bland annat varit på systembolaget) så vi träffades på St Erikshjälpen där det gick att ha koll på Lottas parkerade bil. Det började förstås ösregna och det blev lite blött i bilen.

Men innan vi upptäckte det åt vi fantastiskt goda räksmörgåsar. 75 kr för en macka plus kaffe. Egentligen skulle vi tagit bild på smörgåsarna men glupskt åt vi upp dem i rask takt.

Jag hade aldrig varit på St Erikshjälpen med Lotta guidade mig genom lokalen och jag kom ut med vinkaraff, tre vita blomkrukor, två glas som jag har redan har några av hemma samt en oval ram med korsstygnsbroderi. Broderiet ska jag elakt ta bort men ramen behövde jag till en bild av min mamma och en av hennes systrar när de var unga.

Och så kom vi ut på parkeringsplatsen och till Lottas luftade bil….

/Eia

Varför går det så fort?

Snart färdigblommat. Varför kan inte blommorna hålla sig några veckor? Vi har en vit syren, jag hann som tur var se att den blommade. Några dagar senare var blommorna redan bruna.

Och när vallmon kommer , ja då slår det aldrig fel, då börjar det att  blåsa rejält. Vallmon har dessutom placerat sig i ett riktigt blåshål så man får skynda sig att få en glimt av de vackra blommorna innan de flyger iväg!

Ska kanske satsa på konstgjorda blommor i trädgården?

/Eia

 

 

Teamwork

 

Henning har byggt brygga igår och idag, medan jag tagit hand om ettåringen Hjalmar.

Hjalmar får bada i diskhon, i väntan på havsbad…

En kraftig storm i vintras tog med sig i princip alla bryggorna där vi bor ute vid kustbandet i Flatvarp. Vi trodde väl aldrig vi skulle hinna få en ny brygga på plats till midsommar, men med ett gott teamwork mellan föräldraledige yngste sonen och mig ligger den där nu, både större och stadigare än den gamla var👍 Snyggt jobbat Henning! Så blir det bara väder i midsommar, så dukar vi långbord på bryggan i år kära midsommarkamrater. Bara så ni vet!

/Lotta

Älskade barnbarn

Har intensiva barnbarnsdagar allt som oftast nuförtiden.  För Dag och mig blev det en heldag Skansen i Stockholm i förra veckan, ihop med bästa vännen från gymnasiet; Marie Ulander -f Samuelsson- och hennes barnbarn Vincent. I lördags firade vi Hjalmar som fyllde ett och i söndags hade jag och Dag en underbar eftermiddag hos vännen Majsan och alla hennes djur på gården i Stjärnorp. Av killingar, hästar, katt, hund och höns, blev mellanpudeln Polly den absoluta favoriten för tvååringen.

I vardag som fest; vilken glädje de ger de små liven!

Hjalmar, ett, tycker det är jättekul att Dag, två om en månad, lånar hans ettårspresent.

Hjalmar på besök hos hönsen i Flatvarp…

Marie och jag hängde ihop som ler och långhalm i gymnasiet. Riktigt kul att nu få gå på Skansen ihop med våra barnbarn; Dag och Vincent

Pudeln Polly som Dag fick leda alldeles själv blev en storfavorit när vi besökte min vän Majsan i Stjärnorp.

Henning och Elin med smörrebröd som de bjöd på, när Hjalmar fyllde ett i lördags. Tårta fick vi också minsann:)

Inte vilken bok som helst


För en tid sedan var det varit releasekalas i Linköping för Lina Limans bok ”Konsten att fejka arabiska – en berättelse om autism.”
Lina har jag sett bland de andra barnen när vi bodde på Porsvägen i Sturefors, hon och jag åkte dessutom  under en period bil tillsammans till Corren och vi pratade och ”gjorde” tidning på dagarna.
Lina fick diagnosen autism när hon hade hunnit fylla 32 år, innan dess har hon varit patient inom psykiatrin men det skulle dröja tills någon kunde säga henne varför hon mått så dåligt.
Med diagnosen autism ändras hennes liv. Som hon själv skriver: Jag hävdar att en diagnos kan rädda liv.
Lina, du har skrivit en bok som med all sannolikhet kommer att hjälpa många andra människor! Det kändes storslaget att få närvara vid ditt fina ”bok-kalas”!

/Eia

Städkit=bästa presenten


Köpte ett städkit till barnbarnen att ha när de besöker oss i sommarhuset i Flatvarp,  och måste säga att bättre present kunde jag inte ha valt! Tack Eia för tipset!

Dag, vårt äldsta barnbarn som fyller två om en dryg månad älskar att städa, så egentligen var det med honom i åtanke jag beställde städkitet, från jollyroom.se. Och han blev helt överförtjust i grejerna, som han använde frekvent när han var här i valborgshelgen, berättade hans föräldrar.

I helgen har vi haft vårt andra barnbarn; ettårige Hjalmar här (se bilden) och vad tror ni han lekte med non-stop!? Städkitet förstås.  Kostade runt 300 när jag köpte det på nätet för några månader sedan hos Jollyroom.se. En perfekt leksak! 

/Lotta

Torpön runt

De bedrövligt dåliga väderutsikterna gjorde att vi nästan ställde in veckans vandring, men vi ändrade oss i sista stund och tur var väl det! Har vandrat Torpön (i Sommen) runt under två dagar och inte fått en droppe regn på oss. Däremot sken solen stor del av tiden:)

Oj, vilken fantastiskt vacker natur det är här nere. Ingen av oss hade varit på Torpön tidigare så det var extra kul att lära känna trakten. Vandringen var stundtals rätt krävande, upp och nedför höga berg och kullar medan vi stundtals vandrade fram på vanlig väg. Vi såg knappast en människa på hela tiden; husen och de vackert belägna gårdarna som vi passerade på vår vandring låg öde. Var alla människor på jobbet på annat håll, eller kanske bor man bara här på helger och ledigheter?

Vi övernattade på Solvikens vandrarhem, där vi fick hela byggnaden för oss själva; inklusive en bastu stor nog att platsa på vilken simhall som helst…Middagsmaten hade vi köpt med oss från Tranås som vi passerat på vägen till Torpön. Prosecco som blev en läskande drink efter bastubadet, och vinet som vid drack till maten hade vi med oss hemifrån.


Vi åkte via Malexander hem där vi påmindes om tragiken som ägde rum i denna idyll när vi passerade minnesstenarna som är utplacerade vid vägkanten, strax utanför samhället, där två polismän brutalt mördades för 18 år sedan.
Fulltankade med syre och intryck planerar vi redan för kommande etapper av leden. Kanske har vi hittills hunnit avverka 25-30 mil av Östgötaleden så än återstår mycket av den 141 mil långa leden. Men vi ska klara av att gå hela. Det är i alla fall planen! /Lotta