Vad ska detta bli?

image

Skruvar,  muttrar, verktyg och  en instruktionsbok. Till och med snusdosan är på plats. Men inget verkar hjälpa.

image

Delarna har legat så här i flera timmar.
Obs, det är inte jag som tänkt skruva ihop allt det här. Jag har tillräckligt med att få ihop tillvaron.  (Fast nu ljög jag, är det något jag numera kan ha koll på är det vardagstillvaron.)
/Eia

Kakla är inte kul

Har ni prövat att kakla med marmorkross någon gång? Gör inte det. Det är ett h-e!
image
Eller kanske det är fel på våra väggar, eller oss?
Vi håller på att kakla ett duschrum som vi låtit bygga i sommarhusets gäststuga.
Det såg så enkelt ut, med de stora arken av marmorkross som vi såg på Bauhaus i Linköping. Snyggt också, tyckte vi. Det fick bli såna till duschhörnan, och igår eftermiddag satte vi igång….
Sex timmar senare var vi klara. Men då hade vi tvingats ta loss stenar och pussla ihop stora ytor eftersom arken inte passade ihop. Eller är det väggarna som buktar?
Och vad tror ni händer idag? När vi inspekterar gårdagens jobb, sitter många stenar lösa! Nu har vi försökt limma fast dem på nytt med fästmassa, och det vete fan vad vi gör om de lossnar igen. Jo, förresten jag vet. Kallar in ett proffs!

Just nu sitter alla stenarna fast. Tror jag...

Just nu sitter alla stenarna fast. Tror jag…


Fortsättning följer…
/Lotta

Rattfull här men körduglig i England….

imageimage

Nu är det dags för en liten varning! När jag ser alla bilderna (som Lotta lagt in här på bloggen) ser det ut som om vi festade ordentligt! Men vi var så ordentliga, det kan jag lova!
Det var en nästan vanlig onsdagkväll (förutom att Lennart var ledig dagen efteråt, vi andra är ju numera alltid lediga) när Lotta och Lennart dök upp i Vassa.
Vi hade denna kväll tillgång till en ”riktig” alkomätare och tänkte testa den,
Vi bor ju allihop på landet och en vanlig fråga, dagen efter man varit på fest hos någon och sovit över, är ju: Kan jag köra hem nu? Man skulle ju aldrig förlåta sig själv om man inte körde riktigt säkert.
imageJan Christer blåser efter några timmar med en konsumtion av en gin och tonic, två glas vin samt en starköl, som det skulle visa sig att han druckit strax innan gästerna kom. Resultat: 0,33 promille. Vi andra, som inte tjuvdruckit öl, hade då  mellan 0,15 och 0,25.

 

imageEn tidig blåsning. 0,22 promille,. Hoppsan!

 

 

imageNu har herrarna tagit till ölflaskorna också. Dags att blåsa gubbar!

Vi är förstås olika
Men om vi ska vara lite allvarliga nu då så konstaterade vi:
1)Vi som individer reagerar med något olika promillehalter även om vi druckit ungefär lika mycket.
2) Om man sköljer munnen med vatten strax före blåsningen sjunker promillehalten i utandningsluften.
Den som glömde det kunde få ett mycket högt värde om man t ex som min man  blåste direkt efter en whisky.
Själv var jag uppe i 0,4 promille ungefär som de andra tre, detta efter något extra glas vin efter middagen.

Oacceptabla gränser
Jag undrar hur det kan finns länder som tillåter bilkörning vid sådan promillehalt! Och Storbritannien då som tillåter hela 0,8! Skrämmande! Varför gör man  inget åt den saken?
Många länder har 0,5. Även den gränsen känns helt oacceptabel. Redan innan man når 0,5 kan nog de flesta erkänna att de inte har samma goda omdöme som vanligt.

Vi nollades
Morgonen efter tog vi det lite lugnt. Själv var jag ute och rensade i en rabatt medan de andra tre sov, eller kanske de bara sov räv?
Vid elvatiden åkte Lotta och Lennart hem men innan dess blåste vi alla fyra i alkomätaren och blev ”nollade” allihop.
Vi använde alkoholmätaren Dräger, som analyserar alkoholhalten i utandningsluften och som ska vara en tillförlitlig mätare i klass med polisens mätarutrustning (inget jag går i garanti för dock). Den är inte gratis men om du är intresserad så leta på nätet efter bästa pris. När jag kollade fanns det mätare att köpa för cirka 2 000 kronor.

Promillegränser i andra länder
Promillegränsen för rattfylleri i några länder (siffrorna är från 2013):
Sverige 0.2
Norge 0,2
Danmark 0,5
Finland 0,5
Frankrike 0,5
Italien 0,5
Storbritannien 0,8

Det finns länder som tillämpar 0,0 också. Tjeckien, Rumänien och Ungern är några av de länderna.  I de flesta muslimska änder råder också nolltolerans. I USA skiljer sig lagstiftningen åt mellan de olika delstaterna.

/Eia

 

 

Odlare – igen!

image

Jag skulle aldrig mer odla grönsaker, sa jag när vi för sju år sedan sa hej då till huset i Sturefors med vidhängande trädgård och stort trädgårdsland.
Slut på att rensa ogräs och gallra mellan rädisor och sallad.
Men titta! Idag drog jag upp de första rädisorna och ska skynda mig att så fler.
Tack till mina grannar Majlis och Bengt Fallsberg som dök upp med två pallkragar och väckte ett litet odlarintresse igen.
/Eia

Vilken härlig dag, ah, ah, ah ah…

Fånga dagen uppmanar vi ofta varandra. Det är något man verkligen kan göra när man har förmånen att få bestämma över sin egen tid. Och igår gjorde vi det med besked, några nära vänner och jag. För oj, vilken dag vi fångade!
Det var högsommarvärme och solsken från en klarblå himmel när Benette, Irre och Kristina kom till kusten för att besöka mig, i sommarhuset.
Efter lunch med västerbottenspaj med tillbehör, rosévin och jordgubbar, packade vi fikat i ryggsäck och gick en lång promenad på Stora Askö.
Man pratar så bra när man går. Tycker inte ni också det!

Vilken sommardag vi hade!

Vilken sommardag vi hade!

Vädret var fantastiskt ända fram till nio på kvällen, då vi plötsligt fick kasta oss in från matbordet, till brasa och tända ljus.
Det blev ett dramatiskt och hastigt väderomslag, som det kan kan bli nere vid kusten. Det blåste upp på rejält, på nolltid och mörka skyar drog in över land. Det tidigare så blanka och stilla havet började piska våldsamt och vågorna fylldes av vita gäss.
Ett fascinerande skådespel som vi avnjöt, tacksamma över att vara inomhus, på land, och inte behöva sitta i en båt ute på havet.

Benette och Irre hade med sig jordgubbar. De var från Belgien men smakade minst lika sött och gott som de svenska.

Benette och Irre hade med sig jordgubbar. De var från Belgien men smakade minst lika sött och gott som de svenska.

 

Fika vid Ytterbybadet..

Fika vid Ytterbybadet..

Benette och Irre behövde sticka hem redan efter frukosten idag. Kristina och jag stannade till i vackra naturreservatet Hulöhamn, ligger mellan Flatvarp och Loftahammar, innan vi åkte tillbaka till Linköping.
Vi gick två av de utmärkta vandringslederna som slingrar sig genom vacker skärgårdsnatur. Lederna är varken långa eller svårpromenerade, de är också väl utmärkta. Jag kan verkligen rekommendera Hulöhamn, för er som gillar skärgård och att vandra!
/Lotta

Har du verkligen tänkt att jag skulle gå över här?  Nä du, tycks Pablo säga, han stannade kvar på andra sidan och vi fick vända om.

Har du verkligen tänkt att jag skulle gå över här? Nä du, tycks Pablo säga, han stannade kvar på andra sidan och vi fick vända om.

 

 

Dockskåpet framme igen

image

Det här dockskåpet är cirka 57-58 år. Så länge sedan är det som min morfar Eskil gjorde det åt mig i julklapp!
Han snickrade,  tapetserade med tapetbitar som var över från det egna hemmet. Samna sak med golven.

image

Tapeten i docksovrummet är till exempel samma tapet som morfar och mormor hade i sitt sovrum.

image

Möblerna är nästan alla från femtiotalet. Känner någon igen bokhyllan?

image

Köket är inte high tech precis!
Men dockan som är alldeles ny ser ut att trivas. ..
Morfar ordnade så att lampor gick att tända! Idag när tredje generationen börjar leka med skåpet fungerar inte elen längre. Jag ska försöka att åtminstone få lamporna att hänga lite snyggare!
Men nu kan i alla fall barnbarnen,  och mormor/farmor,  börja leka!
/Eia

Äntligen!

image

Nu är de här igen! Jan Christer upptäckte att försäljningen var igång i Skeda utanför Linköping, vår favoritjordgubbsfavorit och kom hem med en låda.
50 kr för 500 g.
Nu ska här festas!
/Eia

Nytt i Loftis

20140525-172256-62576972.jpg
Kolla vilket fint klubbhus, golfklubben i Loftahammar har byggt! Det är inte helt klart, men invigningen planeras till 19 juni.
Gick premiärrundan här idag, i värmen, och det gick ganska så uselt. Bättre gick det för spelkamraterna, Sigbjörn ”Sibban” Olofsson och maken, som här spelar banans nionde, och sista, hål
/Lotta

Nu har vi läst fantastiska Majgull!

bokEn för dagen något decimerad bokcirkelskara: Lotta, Eia, Monika., Benette och Lena träffades hemma hos mig på torsdagen. Underbart väder gjorde att vi satt ute och åt och drack. Men först efter att jag, min idiot, bar ut en bricka med tallrikar och glas och alla glasen for iväg i golvet.
Men Lotta visade sig behärska dammsugaren och fick upp allt glassplitter.
20140522_215120
Skulle ni inte prata böcker?
Fast det här skulle ju handla om en bok vi alla läst. Maken tittade ut på altanen efter en stund och sa: Skulle ni inte prata om böcker…
Då gjorde vi det! Vi hade nu läst Majgull Axelssons ”Mitt namn är inte Miriam”. (Dvs inte undertecknad, jag har bara läst halva boken eftersom jag glömde den hemma när jag var på resande fot i två omgångar).
Men nu läser jag för fullt och kan knappt släppa boken. För som mina kompisar i bokcirkeln sa: Den här boken är outstanding!
Den bästa vi läst, sa alla i total enighet. Av alla böcker vi nu läst i bokcirkeln under ett år är den här nummer ett!

Skrämmande aktuell
Boken om Miriam, kvinnan som under nästan hela sitt liv dolt sin rätta identitet, är skrämmande aktuell även om den till stor del handlar om vad som hände i de tyska koncentrationslägren. Om den romska flickan, som byter identitet med en judinna och som till sist hamnar i Sverige där hon snart upptäcker att romerna inte har något större värde här heller.
Majgull Axelsson skriver som alltid lysande och varvar Miriams historia med då och nu. Och tur är det för dåtidens Miriams berättelse är bitvis så jobbig att läsa att man  längtar efter nutiden i lugna Nässjö.
Miriam, som alltför länge trängt undan sitt förflutna, börjar på ålderns höst närma sig sanningen. Det är svårt att inte bli berörd av hennes ångest att se allt hon varit med om.
Majgull Axelssons språk går rakt in i hjärtat. Hennes beskrivning  av hur Miriam i lägrets fasansfulla tillvaro kan längta efter och känna hur ett äpple doftar och smakar är ett exempel.
Ett annat helt annorlunda är hur Miriam i en av dessa tågtransporter slåss för att få en plats på en balk så att hon kan få lite luft under en färd där man visste att flera skulle kvävas till döds.

Vi tar sommarlov
Nu tar vi sommarlov men  slutar inte att läsa. Pär Lagerkvists Bödeln är egentligen sista boken för terminen, den läser vi i sommar och pratar om när vi träffas i höst igen, då som nu med de böcker som Corren väljer ut till sin bokcirkel.
Alla vill fortsätta vara med i bokcirkeln, man kan ju konstatera att vi har läst böcker som vi kanske aldrig skulle ha tittat åt annars. Och det hade varit synd!
Till hösten ser det dessutom ut som om vi får en ny medlem: Gerd Mellberg, före detta kollega till Lotta, Lisbeth och mig. Jätteroligt!
/Eia
PS Jag har tidigare läst Rosario är död av Majgull Axelsson. Missa inte den heller!