Utan dollar i Manilla

Res aldrig utan några lösa dollar i fickan, är något jag lärt mig efter förra veckans tolv timmars stopp i Manilla.

Manly är en av Sydneys härligaste stränder (och det finns många!)


Jag var på väg till Sydney, till min kära vän Cathy. Resan gick via Dubai dit jag flög med Emirates, extremt förmånligt tack vare att bror Torkel är kapten på bolaget. Men från Dubai till Sydney var Emirates fullbokat i dagar framöver så jag måste köpa en enkelbiljett. Billigaste alternativet var med Qatar airways, en resa med byten i både Doha och Manilla.
Dit kom jag mitt i natten, rätt sliten efter många timmar på väg. Det fanns ingenstans att vila på flygplatsen, så jag beslöt mig för att boka ett rum på ett enkelt hotell i närheten.
Nu började problemen. För att ta mig dit behövde jag en taxi, och för att betala den måste jag ha cash, inga taxichaufförer tog kort visade det sig.
De två uttagsautomaterna som fanns på flygplatsen funkade inte. Taxichauffören, en äldre man (ja säkert yngre än mig men ändå äldre…) erbjöd sig ändå skjutsa mig, vi kunde ju stanna utmed vägen och ta ut pengar, föreslog han. Så, vi åkte runt i ett ruffigt Manila i drygt en timme där jag försökte ta ut pengar i ett antal olika automater, utan att få ut en endaste peso!
Jag började känna mig desperat, ville ju till hotellet och sova några timmar och det kändes inte alls tryggt att trafikera Manila by night även om min chaufför var snäll och verkade ärlig. Den stackars taxichauffören var ännu mer desperat, hur skulle han förklara för sin arbetsgivare att han varit borta så länge, utan ersättning?
Väl framme vid hotellet försökte jag övertala flickan i receptionen att betala taxin det jag var skyldig mot att jag betalade extra för hotellrummet. Gick absolut inte.
Hur det slutade? Jag gav den arme mannen vad jag hade i cash i min plånbok; 55 svenska kronor, två tjugor och resten i mynt. Det var en bråkdel av vad jag var skyldig, och mynten kunde han inte ens växla in.
Jag kände mig verkligen usel när han tittade efter mig med vädjande blick, men var samtidigt lättad över att få stänga hotelldörren om mig. Men nästa gång jag ger mig ut på en lång resa, så åker jag inte utan dollar på fickan!
/Lotta

En riktig firarhelg

Oj, vilken helg det blev!
Det började på fredagen 20 januari när svärsonen Jonathan Josefsson försvarade sin doktorsavhandling, Children at the Borders, vid filosofiska fakulteten, Linköpings universitet. Efter drygt två timmars disputation med Anna Lundberg, docent i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, som opponent, blev det allmänt mingel innan . . . Innan det blev ett JA, godkänd! Och så blev Jonathan filosofie doktor!

Lättad och glad blev förstås Jonathan själv men också hans opponent, Anna Lundborg!
På kvällen blev det stor fest i en av Linköpings mysigaste festlokaler, Munkkällaren! Släkt, vänner och kolleger slöt upp och talen och skålarna blev många.
Vår familj, utom festföremålets familj som tog sig hem på nattkröken, bodde på Frimurarehotellet, precis som Jonathans föräldrar och syskon samt många andra bekanta från festkvällen. Det blev en trevlig frukost med allihop även om en och annan såg väldigt trött ut!
På kvällen blev det pizza-afton hemma hos oss med två av våra barn, svärdotter och två barnbarn. Jonathans föräldrar, syskon och broderns sambo kom också och vi fick en mysig, avslappnad kväll innan nästa evenemang:

För på söndagen blev vår förstfödda 40 år. (Hur gammal är jag då?????)
Nu var det Petras tur att vara i centrum efter all uppmärksamhet som maken fått!
Det blev rosa tårtor, kakor som hennes svärfar bakat och massa bubbel. Huset fylldes av vuxna och barn och framemot kvällskvisten var det till sist bara vi, Petras föräldrar, kvar. Då gjorde Jonathan en plåt med varma mackor och så satt vi en stund och pratade om allt roligt som hänt under helgen.
/Eia
Corren skrev om avhandlingen:
http://corren.se/nyheter/linkoping/sa-olika-tolkas-barnets-basta-om4464210.aspx

Dags att träna. Det var på tiden.


Så var det dags igen. Lotta, ,som var flitigare på att träna än undertecknad, har ju skadat sig i handen och själv har jag dragit med ischiasbesvär och inte orkat/velat träna på jättejättejättelänge.
Men så till sist sammanstrålade Lotta och jag ändå på Friskis igen. Hon valde löpbandet under hela den tid jag gick runt och försökte träna upp muskler, som jag glömt bort att jag hade.
Efteråt åt vi lunch och pratade. Det var det allra bästa med att vi började träna igen!
Nu är ju Lotta inte hemma på några dagar men jag aska försöka ta mig till träningslokalen och fortsätta upptäcka muskler.
/Eia

Frost, varm choklad och tågresa

Vilken helg! Mina två femåriga barnbarn, Lova och Annie, hade av oss (deras mor- och farföräldrar) fått biljetter i julklapp till Disney on Ice i Göteborg, denna gång med temat på kusinernas älskade Frost.
I lördags var det dags, Lova och mormor åkte tåg till Göteborg, bara det en stor upplevelse! Tänk bara att försöka förklara att när mormor var liten och måste gå på toa på tåget försvann allt ner på rälsen. Lova stirrade storögt!
Sedan blev det spårvagn hem till Annie och spårvagn igen på kvällen till Scandinavium och isshow! Jag var lite orolig för att inte ha full koll på de små damerna hela tiden men min son sa till flickorna: Nu har ni ansvar för mormor/farmor så att hon inte kommer bort. De tog det uppdraget på allvar, kan jag lova!
Det var två uppspelta tjejer som satte sig på spårvagnen:

Jag, som under min barndomstid i Göteborg ofta fick gå med mina föräldrar på Holiday on Ice, och fullkomligt älskade isshowerna, fick återuppliva magin med fantastiska artister på is, och vackra kläder, och snö som föll, och ”renar” på skridskor , och …
Nej jag har inga bra bilder från föreställningen, det var mörkt och svårt att få bra bilder. Men i pausen gick vi runt och tittade på kommersen. Den var inget jag kom ihåg från ”min” tid! Väldigt mycket kommers i mina ögon.
Flickorna blev lockade förstås och fick handla några saker, Annie valde handskar till sin Frostklänning därhemma och Lova en kudde , som hon sedan hade med sig överallt.
Dagen därpå blev det massa utevistelse i Slottsskogen, lek, korvgrillning och sedan promenad till Bel Parc inne i Slottsskogen och efter en del köande (väldigt många göteborgare var ute på den soliga men lite kyliga söndagen) blev det varm choklad och kanelbullar. ”Lelle!”, sa Annies lillebror Elis. som vaknade upp från middagssömnen precis när vi kom till bordet med bullarna.

På kvällen försökte jag få Lova att somna något så när i tid eftersom vi skulle hem nästa morgon. Efter att ha legat en lång stund hos henne reste jag mig upp och sa att jag kunde sitta bredvid istället och titta på teve. Hon blev jättearg och sa:
-Om din mamma hade funnits hade jag sagt till henne att du skulle få utegångsförbud som långe du lever!
Ord och inga visor!
Jag lade mig snabbt ner igen och hon somnade.
Tidigare i läggningsprocessen sa hon, när jag beordrade henne till tandborstning, att ibland hände det att man somnade utan att ha hunnit borsta tänderna.
-Det gäller inte nu, sa jag men fick till svar:
-Vet du att man inte får pressa barn för hårt.
Man borde samla citaten någonstans!

Morgonen därpå fick vi besök i det övernattningsrum vi bodde i (perfekt boende när man hälsar på sina barn och barnbarn) av Elis, som älskar att städa. Han hittade dammsugaren och satte igång med att hjälpa oss med att städa vårt rum.
På måndag hem igen med spårvagn och tåg och byte i Katrineholm och väntan på en dragig perrong.
På kvällen somnade mormor/farmor väldigt gott!
Men tack underbara små flickor för en härlig helg!
/Eia

Dylan i Klockrike


Bloggens bokcirkel har åter haft en mysig kväll i Klockrike! Denna gång hemma hos Gerd Mellberg, som bjöd på en Dylan-afton. På bilden är Gerd tillsammans med en annan Klockrike-bo, Anna Bjuremark.

Gerd hade i förväg skickat en länk till oss alla med massor av Dylan-texter/låtar. ”Varsågoda, välj ut en som ni kanske tycker extra mycket om, var budskapet.”
Värdinnan hade sedan låtit skrivit ut våra valda texter och spelat in alla låtarna. Vi lyssnade och följde med i texterna, det blev en ny upplevelse, åtminstone kände jag det så.
-Bob Dylan är ett geni, sa Gerd och tyckte att det är konstigt att han inte blivit översatt till svenska mer än vad som är fallet. ”Men riktigt bra poesi kan förstås vara svår att översätta.”
Vi lyssnade, och läste, och bland annat hade vi valt: Hurricane, som är en otrolig berättelse med ett autentiskt rättsfall som grund. Mr Tanbourine Man förstås! Blowing in the wind, Just like a woman och några till.
För mig själv, som aldrig varit någon speciellt hängiven Dylan-lyssnare, gav kvällen en helt ny upplevelse.

Lotta hade glömt sina läsglasögon men fick ett förstoringsglas i sin hand!
Nästa gång är det bok som gäller igen: De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Hemma hos Mona 16 februari.
Gången därpå , 16 mars, träffas vi hos Monika och då ska vi ha läst Elena Ferrantes Hennes nya namn. Vi har redan läst del 1, Min fantastiska väninna, och måste bara få veta hur det går!!!!
Själv har jag redan lyssnat på den via Storytel, men lovar att inte avslöja något. Tror dessutom att jag går på ”trean” Den som stannar, den som går”.
/Eia

Smaskig sushi


Bästa Lisbeth (Östryd) bjöd mig på lunch idag, på en sushi som var bland de godaste i genren som jag smakat! Har ni inte besökt Kikkosan, på Klostergatan 24 i Linköping tidigare så måste ni göra det. Här går det lika bra att beställa sushi för avhämtning, som det gör att äta den på plats i den lilla, relativt oansenliga, lokalen.

Notera ålsushin, med rosett runt


Vi tog varsin blandad tallrik och fick sushibitar med lax, räkor, tonfisk och också ål, överraskande nog. Den smakade fantastiskt som allt annat, och hit kommer jag gärna igen!
/Lotta

Barnbarn gånger två

Vi är nyss hemkomna från ett kortbesök i Stockholm, en stad som alltid lockat och nu än mer när både Nils Petter med familj och Mårten bor där.
Efter lunch på härliga gamla Prinsen (en av få restauranger som är sig lika från när vi själva bodde i storstan, på 70-talet), och ett strövtåg på stan gick vi till Västmannagatan för att träffa vårt äldste barnbarn Dag som bor där med sina föräldrar. Undrar ni vad vi åt på Prinsen förresten? Jag väljer alltid deras ljumma scampisallad, så fräsch och god. Maken åt Biff Rydberg.
Dag som hunnit bli nästan nitton månader är energisk som få och håller lätt fem vuxna igång, som tur var kom gudfar Mårten också på besök och ställde upp som häst när farmor tröttnat på den leken…
Hemma i Linköping ska snart Hjalmar, åtta månader om en vecka (här på bild med sina föräldrar Henning och Elin) få besök av farmor. Vilken rikedom det är med barnbarn, och extra roligt att också ha ett på hemmaplan numera:)
/Lotta



Ilfart till skoaffären


Varje vinter har jag tänkt att köpa skodonen av märket Icebugs. Alla som har sådana lovordar dem när det blir ishala vägar. Jag har envisats med broddar på de gamla vinterstövlarna. Men nu hade jag tappat broddarna, de sitter ju inte så gärna på skorna någon längre tid, och skulle BARA ta mig över vägen för att hämta tidningen . Denna morgon var det glashalt. Jag såg det och tog det försiktigt men tappade fotfästet och föll bakåt och slog i huvudet i isen. Lyckligtvis gjorde jag mig inte illa men det dröjde inte länge förrän jag körde in till stan och köpte säkra skor. Dyra? Visst, jättedyra men om man ser dem som en livförsäkring så blir de billiga!
Lämpligt nog kom det häromdagen en påminnelse i postlådan, avsändare ingen mindre än Socialstyrelsen:

På baksidan:

Jag tillhör skaran med dålig balans. Nästa inköp blir väl en balansplatta.
/Eia

Rockfesten!

Oskärpa och röda ögon, det bjuder jag på för bildkvaliteten blir inte bättre än så här på Rockfesten😊

Igår, på Harrys i Linköping, begicks den 24:e Rockfesten i ordningen  (frågade  Mona Groth som varit med varenda gång. 1993 var första Rockfesten, säger hon och då är det säkert så😃. Mona har koll!) som Lolle och jag arrangerat ihop med Mats och Benette Hammar.

Rockfesten är glädje, glam och gemenskap över generationer. Och så förstås en massa dans. Jag låter bilderna tala för sig själva!

/Lotta

  • Ps: Linköpings Rockband med Lolle, Benny, Sören och Anders var suveräna som alltid. Det är bandet som är förutsättningen för Rockfesten!