The same procedure as last year = Midsommar

Så lägger vi ännu ett midsommarfirande till handlingarna. Det är samma procedur varje år och vi trivs med det. Samma nära vängäng som tar in hos oss för några nätter, samma sillunch följt av samma firande runt midsommarstången på gärdet här i närheten dit vi går med kaffekorg och midsommartårta. Och på kvällen grillar vi så klart.

På midsommardagen är det samling på Jungfrusund. Lull från Bokö leder som alltid snapsvisorna, och från Stedsholmen kan man vara säker på att de kommer tuffande i Calle Bendts fina gamla träbåt.

Midsommar är över och vi kan bara hoppas på att fira den igen. I vår ålder, när sjukdom men också död gör sig allt mer påmind och även sätter spår i vänkretsen, tar man inget för givet.

Same, same nästa år igen, alltså. Tack!

/Lotta

 

 

Snart 50 år ihop firar vi med byggplaner

Firade 40-årig bröllopsdag i Norrköping igår. Varför Norrköping kan man ju undra, men vi hann inte längre efter att ha varit barnvakt åt snart tvåårige Dag lördag-söndag. Och häftiga designhotellet ”the Lamp” var en upplevelse, ett av de bättre hotell vi bott på faktiskt.
Idag spelade vi arton hål på Bråvikens golfklubb, i fint väder och de vackraste omgivningar. Jättekul, särskilt som vi båda spelade bra dessutom. På hemvägen åkte vi förbi Trivselhus och skrev på papper som tar oss ännu ett steg närmare det husbygge som är vårt nästa stora projekt här i livet. Vi har haft och har många projekt ihop, mannen i mitt liv och jag. Detta är tveklöst ett av de största- och mest spännande.

Maken och jag träffades, i år, för exakt femtio år sedan.  Sedan dess har det varit vi två, frånsett ett kortare avbrott på knappt ett år. Och vi har inte tröttnat på varandra än, även om vi självfallet genomlevt perioder när det känts mindre bra. Att säga att man aldrig haft problem i en relation som varat obruten nästan ett halvt sekel, är att fara med osanning vågar jag hävda.

Viktigast är att man vill leva med varandra -vilket vi vill- och fortsätter göra roliga saker ihop -vilket vi gör.- Så tycker jag att han fortfarande kan vara rätt attraktiv min gubbe, även om både midjemått och flint ökat. Det är inte heller fel:)

Men bygga hus, nu…vid snart fyllda 70 …hör jag att många invänder. Vi ser det så här: Vi har aldrig byggt hus förut så ska vi hinna med det innan vi dör måste det ju bli nu, innan vi blir FÖR gamla. Vi har fått en härlig tomt avstyckad här på gården, bara någon kilometer från där vi bor nu.

Som sagt, nu är första steget taget. Jag lovar berätta mer om husbygget framöver här på bloggen. Om det går som vi tänkt oss kommer ni att få veta mycket mera.Var så säkra!

/Lotta 

Mannen i mitt liv sedan snart 50 år:)

Golf är ett nytt gemensamt intresse. Och det är så kul!

Här sitter jag och jäser😀

Nytt hus på gång. Spännande.

Morgonstund…

Tjejerna yogar lite på bryggan, innan frukosten. Tjejerna är i det här fallet nästan 70-åriga tanter, men för mig som känner dem sedan tidiga tonåren är och förblir de alltid tjejer.

Ann-margret, Kitte och Kristina kom till mig för middag och övernattning i Flatvarp igår. De två sistnämnda och jag ses ju hela tiden (tack kära vänner det är härligt att ha er på så nära håll) men Ann-margret ser vi ju inte så ofta eftersom hon bor i Usa.

Det blev en lång kväll med mycket prat om ffa gamla tider och minnen och en lika lång morgon som gick över i förmiddag, med frukost på altanen efter morgondopp i ett -kallt!!- hav.

/lotta

 

 

En skämsig historia

Det här är lite att skämmas över. Jag kliade mig i örat med en tops, och ja, jag tog i för mycket, och ja, för långt in! Hjälp, ropade jag till maken, du måste få ut den med en pincett. Alltså ”bara” den lilla bomullstussen , inte hela pinnen!

Först skällde han på mig (inte utan anledning, han menade väl att jag var vuxen nog att veta bättre), sen skakade han på huvudet och sa att det är omöjligt. Nästa morgon fick jag ringa till vårdcentralen. Fy vad dum jag kände mig. Att behöva anlita en ansträngd vårdapparat för en tops. Men jag var tvungen att komma, sa sjuksköterskan, och tillade: Du är välkommen!

En för mig okänd läkare på min vårdcentral (tur var väl det) pillade en bra stund och sa något om att det var värst vad den kommit långt in. Jag mumlade något om att det var väl första gången han var med om en sådan här dum grej. Men nej då, trots att han inte kunde ha varit läkare så lång tid, hade han det. En gång dessutom så satt pinnen inne i örat också! Herregud!

200 kronor fattigare, men med bättre hörsel och ett löfte till mig själv att ALDRIG någonsin mer närma mig öronen med tops, gick jag lättad från vårdcentralen. Skämdes fortfarande för att jag tagit upp dyrbar tid , egentligen hade jag behövt mer vård, en jäkla enveten infektion med hosta och bihåleinflammation var i högform just då men jag ville bara skynda mig därifrån så fort som möjligt.

Så, nu har jag levererat den bekännelsen! Jag berättade för Lotta dagen efter och tänk, hon skrattade. Märkligt.

/Eia

PS Bäst jag erkänner det med en gång innan något av mina barn berättar. Jo, jag har gjort exakt likadant en annan gång. Det är 21 år sedan och borde vara preskriberat. Men jag lärde mig visst inte så mycket av den gången.

 

Äntligen träffades vi igen!

Här är Lotta på det jättemysiga fiket på St Erikshjälpen, som ligger på det mindre mysiga Tornbyområdet. En lite oas alltså bland alla stormarknader och bilvaruhus.

Efter flera veckor med en enveten infektion, som fram och tillbaka har varit rätt elak mot mig skulle jag nu göra massor av ärenden på stan. Och mitt i allt träffa Lotta och fika. Och prata.

Men vad hände då tror ni? Jo, Lotta ringde och berättade att hon dragit ner en ruta i sin bil och nu kunde hon inte få upp den…

Det gick alltså inte att parkera på stan och riskera att få bilen länsad (hon hade bland annat varit på systembolaget) så vi träffades på St Erikshjälpen där det gick att ha koll på Lottas parkerade bil. Det började förstås ösregna och det blev lite blött i bilen.

Men innan vi upptäckte det åt vi fantastiskt goda räksmörgåsar. 75 kr för en macka plus kaffe. Egentligen skulle vi tagit bild på smörgåsarna men glupskt åt vi upp dem i rask takt.

Jag hade aldrig varit på St Erikshjälpen med Lotta guidade mig genom lokalen och jag kom ut med vinkaraff, tre vita blomkrukor, två glas som jag har redan har några av hemma samt en oval ram med korsstygnsbroderi. Broderiet ska jag elakt ta bort men ramen behövde jag till en bild av min mamma och en av hennes systrar när de var unga.

Och så kom vi ut på parkeringsplatsen och till Lottas luftade bil….

/Eia

Varför går det så fort?

Snart färdigblommat. Varför kan inte blommorna hålla sig några veckor? Vi har en vit syren, jag hann som tur var se att den blommade. Några dagar senare var blommorna redan bruna.

Och när vallmon kommer , ja då slår det aldrig fel, då börjar det att  blåsa rejält. Vallmon har dessutom placerat sig i ett riktigt blåshål så man får skynda sig att få en glimt av de vackra blommorna innan de flyger iväg!

Ska kanske satsa på konstgjorda blommor i trädgården?

/Eia

 

 

Teamwork

 

Henning har byggt brygga igår och idag, medan jag tagit hand om ettåringen Hjalmar.

Hjalmar får bada i diskhon, i väntan på havsbad…

En kraftig storm i vintras tog med sig i princip alla bryggorna där vi bor ute vid kustbandet i Flatvarp. Vi trodde väl aldrig vi skulle hinna få en ny brygga på plats till midsommar, men med ett gott teamwork mellan föräldraledige yngste sonen och mig ligger den där nu, både större och stadigare än den gamla var👍 Snyggt jobbat Henning! Så blir det bara väder i midsommar, så dukar vi långbord på bryggan i år kära midsommarkamrater. Bara så ni vet!

/Lotta