Förlorade minnen och förbannad fartdåre

Undrar ni hur det gick med den demolerade hårddisken som jag skrev om tidigare här på bloggen, den som vi lät skicka till ett datorlabb i Norge för att se om det möjligtvis skulle gå att rädda några av de flera hundra bilder som fanns lagrade på den. Bilder som jag trodde mig ha laddat över på ett USB-minne när vi skrotade datorn, men dessvärre var det inte så…

Datadoktorns dom över den krashade hårddisken: tyvärr, här finns inget vi kan göra…

…Domen kom häromdagen och den var hård; hårddisken är så illa skadad att det högst sannolikt inte går att rädda något på den.Ville vi ändå försöka kostar det 3 500 kronor i en fördjupad analys först (vi har redan betalat 1500 kr) och sedan kommer själva räddningsaktionen (vars resultat alltså är högst tveksamt) att kosta uppemot 30 000. Minst. Skälet till det höga priset var att ”labbet har tidigare aldrig fått in en hårddisk med så omfattande skador…”

Så nej. Vi får leva utan bilderna, hur trist det nu än är. Och, det kunde ha varit mycket, mycket värre!

I fredags höll delar av familjen på att bli utraderad på grund av en vettvilling i trafiken. Jag önskar intensivt att jag visste vem galningen är som vi mötte på riksväg 35 i höjd med Örminge gård, så att jag kunde läsa lusen av honom ( är rätt säker på att det är en han!).

Det var vid halv sex i fredagskväll som maken och jag åkte med Henning och Hjalmar (som Henning hämtat hos oss) in till stan, eftersom vi skulle gå ut och äta med goda vänner. Maken och Henning satt där fram. Hjalmar i bakåtvänd barnstol där bak, och jag bredvid honom.

På riksväg 35, strax innan Örminge gård svänger vägen svagt t h vid en liten kulle innan den fortsätter ned i en sänka, så sikten är skymd. Där, när vi kommer över kullen, möter vi en galning i vårt körfält som i MYCKET HÖG fart är på väg att köra om tre bilar. Henning bromsar instinktivt och styr bilen in mot vägkanten så gott det nu går med höga snökanter. Bilen vi möter lyckas pressa sig in framför den sista bilen den är på väg att köra om, precis innan vi möts. Det hela är över på några sekunder, men jag lovar; vi var högst några meter från en frontalkrock.

Just där och då kände jag inte så mycket, men ju mer jag tänker på vad som kunde ha hänt, desto mer uppskakad blir jag. Och förbannad!  Den som medvetet sätter sina medtrafikanter i livsfara på det sättet (inte bara vi utan också omkörande bilar kunde ha råkat illa ut) borde straffas rejält och dessutom stängas av som bilförare för gott.

Med det som perspektiv, att vi kunde ha dött alla fyra där på vägen mellan Bankekind och Linköping en helt vanlig fredagkväll, så känns förlusten av bilderna jag sparat i datorn betydligt lättare att bära…

/Lotta

 

 

Storfamilj igen

mysigt med smått i huset igen

Nu är vi fem i huset igen, i alla fall för en-två månader framåt.

Henning, Elin och Hjalmar har flyttat in, tillfälligt, i väntan på att nya bostaden ska bli klar. De har köpt ett litet radhus på Ånestadsgatan i Linköping som totalrenoveras, inget var gjort i huset sedan 50-talet så det behövdes verkligen en rejäl make-over. Och en sådan blir det. Och som säkert många av er har egen erfarenhet av så tar ju renoveringar betydligt längre tid än vad man räknar med. Särskilt som de också gör en hel del av jobbet själva, vid sidan av heltidsjobb och allt annat som hänger ihop med att vara småbarnsföräldrar….

Nej, det dröjer nog lite innan Ånestadsgatan är inflyttningsklart

I helgen tömdes så lägenheten på Mörnersgatan med hjälp av bland andra storebröderna som kommit ned från Stockholm. Såklart hade också Dag fått följa med för att träffa farmor och farmor och, förstås, lillkusinen Hjalmar.

Min mammas gamla plättlagg åkte fram igår när småprinsarna skulle äta lunch, och oj, oj vilken succé det blev. Som de åt! Plättstekningen väcker en massa minnen hos mig, och även hos de sedan länge vuxna sönerna. Min mamma stod ofta och stekte plättar till våra pojkar när de var små. Minns särskilt en gång när vi skulle till Sälen och åka skidor ihop med en annan barnfamilj och mormor skickade med en hel brödburk full med plättar som hon lagat till. Jag lovar, vi hade plättar till alla barnen i flera dagar!

Nu är det jag som står och steker plättar till mina barnbarn i mammas väl använda gamla plättlagg, och det känns bara så himla mysigt!

/Lotta

farmors plättar är smaskens

 

att besöka hästarna i stallet är alltid lika kul

Vilket museum vi har!

Flygvapenmuseet är ett av barnbarnet Lovas favoritställe. Hon tyckte att det var längesen hon och jag gjorde något tillsammans så då passade vi på när det blev februarilov. Det blev en heldag bland flygplan och helikoptrar.

Här flyger Lova högt upp i himlen!

Men här finns inte bara flyg utan till exempel små lägenheter möblerade i olika stilar efter olika decennier. ”Här skulle jag kunna bo”, sa Lova och slog sig ner 1980-talsrummet. Tänk den vita skinsoffan och lampan!

Men hur gjorde man när man skulke ringa på en sån här sak? Det blev en minilektion i telefoni från förr.

Helikoptern som nästan låter som den tänket starta är den första och den sista man måste testa.

Eftet lunch och fika och en massa roliga saker som att bygga flygplan på en skärm och sedan se det flyga på en vägg, vara pilot, köra robot måste man kunna hem. Om inte annat för att muséet stängde.

Men framför allt, måste man alltid gå längst ner i museet, till ett dunkelt rum och se den nedskjutna DC:3an ligga i delar och runt omkring alla saker man plockat upp ur vattnet 52 år efter nedskjutningen som skor, glasögon och en vigselring!

”Nu vill jag gå upp igen, det är så sorgligt ” sa Lova.

/Eia

Snyft. Eller vådan av att inte tänka efter före…

I helgen skulle den äntligen väck, den skrymmande gamla datorn som stått i vårt sovrum i åratal utan att vi använt den.

Sagt och gjort. Jag städade och fejade och var så nöjd när maken kört iväg med hårddisk, skärm och sladdar som stått och samlat damm under många år, till tippen.

Men innan datorn plockades ned såg jag till att föra över alla bilder som jag sparat i den, på ett USB-minne.  Här talar vi om hundratals bilder från familjesammankomster och semestrar från början av år 2000 och minst ett tiotal år framåt. Självfallet kollade jag också att bilderna verkligen låg i USB:n innan jag tog ut den lilla manicken ur datorn…..

Det jag INTE gjorde, vilket jag tänkt att göra innan vi slängde ut hårddisken för gott men så kom något annat emellan, var att också kolla USB:n i den dator vi använder. Bara för säkerhets skull. En stund efter att maken farit iväg till tippen jag gjorde jag just det och….blev iskall. För minnet var tomt. BLANKT.

Fråga mig inte hur det gått till, men den känslan!

Jag slängde mig på telefon men för sent. Hårddisken var redan kraschad. Maken hade bänt loss den från sitt hölje innan han åkte med resten av datorgrejerna till tippen. En omild behandling som sina spår.

Nu är den kraschade hårddisken hos datadoktorn som ska bedöma om, och i så fall hur mycket, av det som lagrats går att rädda.

Jag sörjde de försvunna minnena i flera dagar. Men så var vi på Fixar-IT i Tannefors och fick lite hopp. Hårddisken är nu på väg till ett lab i Norge, som specialiserat sig på att rädda data från kraschade hårddiskar. Om en vecka, och 1500 kronor fattigare (priset för en första analys), får vi reda på OM något på disken går att rädda och i så fall; HUR STOR andel av den lagrade datan som kan återställas.

Kanske, kanske finns det hopp än. Det är bara ett litet aber….och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta ställning till det när domen faller om en vecka. För OM data kan räddas kommer det att kosta runt 8000 kronor. Och det utan att vi ens kan få garantier för att just bilderna finns med på den delen av minnet som går att återställa! För att det skulle gå att återställa all data på en hårddisk som är så skadad som vår, det bedömde den behjälplige killen på fixar-IT som helt uteslutet…..

VARFÖR kan jag inte lära mig att tänka efter före!
/Lotta

 

 

 

 

För mycket av det goda

Jag vet med mig att jag är lite slarvig… Inte minst gäller det vid receptläsning. Men jag kollade faktiskt extra noga när jag i lördags skulle laga lammfärsbiffar till mina grannar.

1 tsk sambal oelek stod det på en rad bland ingredienserna. 1, 5 msk garam masala på nästa.

Nu skyller jag på mitt dubbelseende på ena ögat (väntar på att få klartecken för att operera en muskel som är slapp vid ögat men förresten, var man inte har slappa muskler i kroppen…) och att jag sneglade med just det ögat på receptet.

För det blev tvärtom, 1, 5 msk sambal oelek och 1 tsk garam masala. Utan någon som helst reaktion från mig!

Som tur var provsmakade jag och himmel , vilken chock! Ännu mer tur var det att det fanns mer lammfärs i kylen.

Snälla ögonkliniken, fixa en operationstid !!!

/Eia

Ett rejält kaffekalas!

Tjuvstart för frosseri av semlor, och vilka goda semlor sen ! Kafferepstanterna hade denna gång samlats hemma hos Gerd Mellberg i Klockrike.

Vi är ett gäng damer, som jobbar/har jobbat på Corren och som har kafferep lite då och då. Alla som kommer har med sig kakor eller som den här gången också ost och kex.

Här har Gerd har dukat upp för söndagens finfika och Lisbeth måste ju förstås föreviga det snygga kaffebordet.

Det är härligt att träffas, efter många år tillsammans på samma arbetsplats känner vi ju varandra väl.

Gerd man Anders kom in och fikade med oss och undrade vad vi pratade om. ALLT, Anders, ALLT.

Vi pratar verkligen om det mesta. Som att vika lakan… Annika höll i en demonstration om hur man viket kuvertlakan ( jag hade inte ens en aning om vad kuvertlakan är) men ingen blev klokare för det. Nästa gång ska Annika ha med sig lakan och visa!

Vad vi pratade mer om? Några hemligheter behåller vi.

/Eia

Platt fall och sedan…Vårsalong

Det kunde gått så mycket sämre…

Kunde slagit ihjäl mig i tvättstugan i söndags, men det slutade med lite ömma partier här och där och en rejäl reva i ansiktet som förhoppningsvis snart är läkt. Blir väl ett ärr, men det spelar ju ingen roll i ett redan rynkigt fejs:)

Det som hände är att klumpiga jag snubblade över ett moppskaft som stack ut i gången, jag hade själv ställt moppen där för att den skulle rinna av i tvätthon. Samtidigt halkade jag i en vattenpöl på golvet och föll handlöst, for med huvudet före rakt in i tvättmaskinsluckan som stod öppen…. Det blev en hörbar smäll kan jag lova. Ett under att jag höll!  Maken tänker tvinga mig att bära hockeyhjälm med visir när jag är i tvättstugan fortsättningsvis… Bättre är väl att han sköter tvätten, tycker jag:) Men allvarligt talat är jag tacksam. Det kunde gått riktigt, riktigt illa.

Efter smällen åkte jag på klädbytarträff hos Kitte. Glömde ta bilder, var väl fortfarande uppskakad av det som hänt, men vi hade det trevligt som vanligt och jag fick dessutom med mig en hel kasse med fina grejer hem. Bland annat några varma, goa tröjor och ett par snygga Massimi Dutti jeans, som Benettes dotter Malin skickat med.

Och igår var jag på Vårsalongen i Stockholm, i år är den tillbaka på nyrenoverade Liljevalchs konstmuseum på Djurgården. Brukar försöka se Vårsalongen varje år och blev inte besviken denna gången heller. Gillar mixen av stilar och tekniker och att det ofta är tidigare oprövade konstnärer som här får chansen att visa upp sig.

/Lotta

Elin Woksepp Åleheim porträtterar sig själv i helfigur

Barnpsykiatriker Ann Fristedt jobbar som skolläkare i Linköping, när hon inte tovar små söta minihundar i ull.

Konstnären Bea Szenfeld jobbar i papper. Mängden bebisar får besökarna att stanna upp och reflektera -i mitt fall gick tankarna till krigets fasor.

Den här nunan är omisskännlig. Akademins ständige sekreterare Sara Danius är porträttlik avbildad i tovad ull, av konstnären Monika Eriksson.

 

Andas in -andas ut. Ett år med Yoga. Konstnären Stefan Bennedahl har tålmodigt tillverkat en ”arme” av yogande människor, i keramik.

Måste ha varit tidsödande att åstadkomma dessa CD-omslag. Eva Kitok har broderat för hand.

Hunden Rolf. Charmig uppsyn, eller hur!?

Här var vi inte överens!

Störst av allt av Malin Persson Giolito (pappa är Leif GW) delade bokcirkeln i två läger: Spännande och intressant/Tjatig och dålig prosa.

Boken handlar om ungdomar i en överklassmiljö , där inte vuxna alla gånger har en nära och omsorgsfull relation. Ungdomar som hamnar snett och om relationer dem emellan. Det hela kan bara sluta på ett sätt . . .

Malin är jurist och det märks på noggrannheten när det kommer till rättegång i boken. Somliga av oss satte plus för detta som en styrka, andra ett klart minus.

Mer fördjupning var en önskan, för mycket rabblande tyckte någon. Vi som gillade boken tyckte miljöskildringen var intressant, med all sannolikhet Malis egen uppväxtmiljö.

Själv tog jag i alla fall raskt hem två nya böcker som Malin Persson Giolito nyligen gett ut.

Vi träffades den här gången hemma hos Lena i Ljubgsbro (tack för god sparrissoppa och för lika god semifreddo). Nästa bokträff blir den 8 mars hos Gerd i Klockrike. Vi läser en novellsamling: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood.

Extra uppgift: Vilken novell fastnar du mest för?

/Eia

När Dag får bestämma…

….över en förskolefri dag blir det inte utflykt till Tekniska museet med pannkakslunch där som farmor ambitiöst planerade när jag var där i förra veckan, som ersättning för den utlovade pulkaåkningen i Vasaparken. Det var innan snön kom, regnade strilade ned utanför fönstren.

Dag ville hellre stanna hemma och leka med farmor och alla sina saker, och gå i pyjamas hela dagen. Och så fick det bli. Till lunch beställde den unge herrn ostekt blodpudding… Lättlagat blev det i alla fall😊

/Lotta