Bokcirkeln läste Sara igen

Bland det bästa vi läst, tyckte fem av sex (Mona, Eia och Benette hade annat för sig den här gången) om Sara Löwendahls senaste bok ”Tillsammans med henne” som vi diskuterade hemma hos Lisbeth i veckan som gick. Gerd var ensam om att inte gilla den. Hon fann karaktärerna platta och hade också retat upp sig på ett antal faktafel (som t ex att Signe plockade äpplen vid midsommartid), något ingen av oss andra som älskade boken ens reflekterat över.
Bokens huvudpersoner är lesbiska rösträttskämpande lärarinnan Signe som levde i Tierp på tidigt 90-tal och Hanna som jobbar på Arbetsförmedlingen i Stockholm i nutid och lever i ett rätt risigt förhållande med sin sambo. När Hanna genom några märkliga slumpar kommer över ett par gamla skor, glasögon och brosch som det ska komma visa sig ha tillhört Signe, förändras hennes liv…

Tack Lisbeth för den fantastiskt goda olivsoppan (receptet hade hon fått av Correns gamle chefredaktör Ola Sigvardsson) som du bjöd på. För att inte tala om citronglanskakan till kaffet…Smarrig!.

Till nästa gång läser vi Agnes Lidbecks ”Förlåten” som handlar om rivalitet mellan syskon. kommer vi hem till dig Eia! Hoppas du har tid för oss den 31 maj:) 

Anna /Bjuremark) lobbade starkt för Lena Anderssons senaste bok ”Sveas son” som skildrar svenska folkhemmet, så vi bestämde oss för att läsa den också. Om man nu hinner. Annars får den vänta att bli diskuterad på första träffen i höst.

Idag såg jag massor med vitsippor på väg hem från sommarhuset vid kusten. Glad vår på er alla/ Lotta

 

 

Ingen lämplig bok

Man ska nog tänka sig för när det kommer till bokval under flygresan. Den här boken låg etta på pocket-toppen så jag valde den utan att kolla närmre.

Jag började läsa en kvart efter att flyget startat på väg till Gran Canaria. Jädrans, boken beskriver ju en flygkrasch! En kvart efter start.

Jag stoppade undan boken och läste den när jag kom hem.

/Eia

Vandring gav span på sorgligt förfall

Ett en gång vackert hus som ägaren låtit förfalla å det grövsta

Någon kilometer utanför Grebo samhälle (ligger utmed riksväg 35 mellan Linköping och Åtvidaberg) ligger gården Viggebyholm. Gården, eller spillrorna av den rättare sagt för byggnaderna är sorgligt förfallna, har ett fantastiskt läge alldeles intill sjön Ärlången.

Kitte skådar ut över förödelsen

Hur kan man låta gamla vackra hus, eller värre en hel gård, förfalla på det här sättet??

Frågan ställde sig både Kitte och jag när vi idag stötte på Viggebyholm, under årets första vandring som vi förlagt till Grebotrakten.

Det går ju att förstå att gårdar förfaller i Norrlands inland, pga brist på pengar och också människor som kan och vill stanna kvar där. Men en fin gård (alltså; innan förfallet satte in) strax utanför Grebo, bara en halvtimmes bilresa från snabbväxande Linköping och ungefär lika långt från Åtvidaberg! En gård med flera boningshus, ladugård och uthus  med ett fritt och högt läge alldeles intill fina badsjön Ärlången! Nog skulle många älska att bo så här! Det är ju ett vansinnigt slöseri att låta ett sånt ställe förfalla, här i Östergötland.

Om väggarna kunde berätta…

En joggande man som kom förbi kunde berätta att gården heter Viggebyholm och ingår i Sturefors egendom, ägaren heter alltså greve Ture Gabriel Bielke.

Greven behöver inte pengarna kan jag tänka mig men ändå, snälla greve Bielke: Hade det inte varit bättre att stycka av Viggebyholm från övriga egendomen och sälja till någon som vårdat gården med kärlek, istället för detta totala, förskräckliga förfall? Jag bara undrar.

/Lotta

 

En gång ett ståtligt hus – men nu ett ruckel

Gården ligger på en höjd med utsikt över sjön Ärlången. Vilken pärla till boende den skulle kunna ha varit, om inte förfallet fått äga rum.

Rester av det som en gång var huset övervåning