Snyft. Eller vådan av att inte tänka efter före…

I helgen skulle den äntligen väck, den skrymmande gamla datorn som stått i vårt sovrum i åratal utan att vi använt den.

Sagt och gjort. Jag städade och fejade och var så nöjd när maken kört iväg med hårddisk, skärm och sladdar som stått och samlat damm under många år, till tippen.

Men innan datorn plockades ned såg jag till att föra över alla bilder som jag sparat i den, på ett USB-minne.  Här talar vi om hundratals bilder från familjesammankomster och semestrar från början av år 2000 och minst ett tiotal år framåt. Självfallet kollade jag också att bilderna verkligen låg i USB:n innan jag tog ut den lilla manicken ur datorn…..

Det jag INTE gjorde, vilket jag tänkt att göra innan vi slängde ut hårddisken för gott men så kom något annat emellan, var att också kolla USB:n i den dator vi använder. Bara för säkerhets skull. En stund efter att maken farit iväg till tippen jag gjorde jag just det och….blev iskall. För minnet var tomt. BLANKT.

Fråga mig inte hur det gått till, men den känslan!

Jag slängde mig på telefon men för sent. Hårddisken var redan kraschad. Maken hade bänt loss den från sitt hölje innan han åkte med resten av datorgrejerna till tippen. En omild behandling som sina spår.

Nu är den kraschade hårddisken hos datadoktorn som ska bedöma om, och i så fall hur mycket, av det som lagrats går att rädda.

Jag sörjde de försvunna minnena i flera dagar. Men så var vi på Fixar-IT i Tannefors och fick lite hopp. Hårddisken är nu på väg till ett lab i Norge, som specialiserat sig på att rädda data från kraschade hårddiskar. Om en vecka, och 1500 kronor fattigare (priset för en första analys), får vi reda på OM något på disken går att rädda och i så fall; HUR STOR andel av den lagrade datan som kan återställas.

Kanske, kanske finns det hopp än. Det är bara ett litet aber….och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta ställning till det när domen faller om en vecka. För OM data kan räddas kommer det att kosta runt 8000 kronor. Och det utan att vi ens kan få garantier för att just bilderna finns med på den delen av minnet som går att återställa! För att det skulle gå att återställa all data på en hårddisk som är så skadad som vår, det bedömde den behjälplige killen på fixar-IT som helt uteslutet…..

VARFÖR kan jag inte lära mig att tänka efter före!
/Lotta

 

 

 

 

För mycket av det goda

Jag vet med mig att jag är lite slarvig… Inte minst gäller det vid receptläsning. Men jag kollade faktiskt extra noga när jag i lördags skulle laga lammfärsbiffar till mina grannar.

1 tsk sambal oelek stod det på en rad bland ingredienserna. 1, 5 msk garam masala på nästa.

Nu skyller jag på mitt dubbelseende på ena ögat (väntar på att få klartecken för att operera en muskel som är slapp vid ögat men förresten, var man inte har slappa muskler i kroppen…) och att jag sneglade med just det ögat på receptet.

För det blev tvärtom, 1, 5 msk sambal oelek och 1 tsk garam masala. Utan någon som helst reaktion från mig!

Som tur var provsmakade jag och himmel , vilken chock! Ännu mer tur var det att det fanns mer lammfärs i kylen.

Snälla ögonkliniken, fixa en operationstid !!!

/Eia

Ett rejält kaffekalas!

Tjuvstart för frosseri av semlor, och vilka goda semlor sen ! Kafferepstanterna hade denna gång samlats hemma hos Gerd Mellberg i Klockrike.

Vi är ett gäng damer, som jobbar/har jobbat på Corren och som har kafferep lite då och då. Alla som kommer har med sig kakor eller som den här gången också ost och kex.

Här har Gerd har dukat upp för söndagens finfika och Lisbeth måste ju förstås föreviga det snygga kaffebordet.

Det är härligt att träffas, efter många år tillsammans på samma arbetsplats känner vi ju varandra väl.

Gerd man Anders kom in och fikade med oss och undrade vad vi pratade om. ALLT, Anders, ALLT.

Vi pratar verkligen om det mesta. Som att vika lakan… Annika höll i en demonstration om hur man viket kuvertlakan ( jag hade inte ens en aning om vad kuvertlakan är) men ingen blev klokare för det. Nästa gång ska Annika ha med sig lakan och visa!

Vad vi pratade mer om? Några hemligheter behåller vi.

/Eia

Platt fall och sedan…Vårsalong

Det kunde gått så mycket sämre…

Kunde slagit ihjäl mig i tvättstugan i söndags, men det slutade med lite ömma partier här och där och en rejäl reva i ansiktet som förhoppningsvis snart är läkt. Blir väl ett ärr, men det spelar ju ingen roll i ett redan rynkigt fejs:)

Det som hände är att klumpiga jag snubblade över ett moppskaft som stack ut i gången, jag hade själv ställt moppen där för att den skulle rinna av i tvätthon. Samtidigt halkade jag i en vattenpöl på golvet och föll handlöst, for med huvudet före rakt in i tvättmaskinsluckan som stod öppen…. Det blev en hörbar smäll kan jag lova. Ett under att jag höll!  Maken tänker tvinga mig att bära hockeyhjälm med visir när jag är i tvättstugan fortsättningsvis… Bättre är väl att han sköter tvätten, tycker jag:) Men allvarligt talat är jag tacksam. Det kunde gått riktigt, riktigt illa.

Efter smällen åkte jag på klädbytarträff hos Kitte. Glömde ta bilder, var väl fortfarande uppskakad av det som hänt, men vi hade det trevligt som vanligt och jag fick dessutom med mig en hel kasse med fina grejer hem. Bland annat några varma, goa tröjor och ett par snygga Massimi Dutti jeans, som Benettes dotter Malin skickat med.

Och igår var jag på Vårsalongen i Stockholm, i år är den tillbaka på nyrenoverade Liljevalchs konstmuseum på Djurgården. Brukar försöka se Vårsalongen varje år och blev inte besviken denna gången heller. Gillar mixen av stilar och tekniker och att det ofta är tidigare oprövade konstnärer som här får chansen att visa upp sig.

/Lotta

Elin Woksepp Åleheim porträtterar sig själv i helfigur

Barnpsykiatriker Ann Fristedt jobbar som skolläkare i Linköping, när hon inte tovar små söta minihundar i ull.

Konstnären Bea Szenfeld jobbar i papper. Mängden bebisar får besökarna att stanna upp och reflektera -i mitt fall gick tankarna till krigets fasor.

Den här nunan är omisskännlig. Akademins ständige sekreterare Sara Danius är porträttlik avbildad i tovad ull, av konstnären Monika Eriksson.

 

Andas in -andas ut. Ett år med Yoga. Konstnären Stefan Bennedahl har tålmodigt tillverkat en ”arme” av yogande människor, i keramik.

Måste ha varit tidsödande att åstadkomma dessa CD-omslag. Eva Kitok har broderat för hand.

Hunden Rolf. Charmig uppsyn, eller hur!?

Här var vi inte överens!

Störst av allt av Malin Persson Giolito (pappa är Leif GW) delade bokcirkeln i två läger: Spännande och intressant/Tjatig och dålig prosa.

Boken handlar om ungdomar i en överklassmiljö , där inte vuxna alla gånger har en nära och omsorgsfull relation. Ungdomar som hamnar snett och om relationer dem emellan. Det hela kan bara sluta på ett sätt . . .

Malin är jurist och det märks på noggrannheten när det kommer till rättegång i boken. Somliga av oss satte plus för detta som en styrka, andra ett klart minus.

Mer fördjupning var en önskan, för mycket rabblande tyckte någon. Vi som gillade boken tyckte miljöskildringen var intressant, med all sannolikhet Malis egen uppväxtmiljö.

Själv tog jag i alla fall raskt hem två nya böcker som Malin Persson Giolito nyligen gett ut.

Vi träffades den här gången hemma hos Lena i Ljubgsbro (tack för god sparrissoppa och för lika god semifreddo). Nästa bokträff blir den 8 mars hos Gerd i Klockrike. Vi läser en novellsamling: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood.

Extra uppgift: Vilken novell fastnar du mest för?

/Eia

När Dag får bestämma…

….över en förskolefri dag blir det inte utflykt till Tekniska museet med pannkakslunch där som farmor ambitiöst planerade när jag var där i förra veckan, som ersättning för den utlovade pulkaåkningen i Vasaparken. Det var innan snön kom, regnade strilade ned utanför fönstren.

Dag ville hellre stanna hemma och leka med farmor och alla sina saker, och gå i pyjamas hela dagen. Och så fick det bli. Till lunch beställde den unge herrn ostekt blodpudding… Lättlagat blev det i alla fall😊

/Lotta

Goa Gööteborrrg

En kväll hos Lena i Majorna, och nästa kväll hos lillayster Helene och hennes man Jan i Onsala, tre mil från stadskärnan. Kitte (Ståhl), Kristina (Hallendorff) och jag gjorde Göteborg i veckan.

Lena, som då hette Ruthström, är vår vän sedan flickskoletiden i Linköping. Direkt efter studenten drog hon till Rivieran och Nice, och har bott där sedan dess, men vi har hållit kontakt hela tiden så när vi ses som nu känns det som om det var i går vi träffades senast, även om det i realiteten hunnit gå några år. Som pensionär är både Lena och maken Claes titt som tätt i Göteborg, där barn och barnbarn finns på promenadavstånd från deras mysiga övernattningslägenhet, en rymlig etta i Majorna.

På kvarterskrogen Plankan, här Lena och Kitte

Den bodde vi i alla fyra vilket gick utmärkt med dubbelsäng och bäddsoffa och tack vare att Claes sov över hos barnbarnen som ändå behövde passning. Galant lösning för vår del. Hoppas att även morfar Claes tyckte detsamma:)

På promenad i Haga

Vi anlände i regn och rusk men nästa dag var det riktigt bra väder för att vara Göteborg; alltså fortsatt grått men varken blåst eller regn. Vi strosade runt i Haga med mysiga affärer och kaféer, besökte Feskekörka och åt lunch i Saluhallen; pitabröd sprängfyllda av falafel, sås och grönsaker för 50 kronor styck.

på jakt efter inget, men här finns nästan allt

Plastbågar à la 60-tal, eller är det 70? Så här ska i alla fall solglasögonen se ut i vår, hävdade denna unga dam som vi stötte på i en av Hagas många vintagebutiker

Pendeln till Kungsbacka tog tjugo minuter. Där hämtade min fina lillasyster som precis slutat dagens arbetspass.

Helene❤️

Kan inte tänka mig en bättre person än Helene att få hjälp av om man är gammal och/eller sjuk och behöver vård i hemmet. Jobbet som undersköterska inom hemtjänsten är tungt och krävande, men Helene älskar det. Och brukarna som det heter numera älskar henne.

Färska räkor och vin hemma hos Helene och Jan i köket i Onsala. Kan inte bli mycket bättre!

/Lotta

 

 

Vilken lyx-dag!

Visst är januaridagar till för att lyxa till det lite? Man kan ju inte bara sitta och tycka synd om sig för att det mörknar för fort och för att solen sällan visar sig.

Lotta och jag gjorde en januarimåndag till en finfin dag. Började med Friskis för att stärka en och annan muskel, och för att få plats med de godsaker vi planerade att äta senare.

Dagens lunch blev inte vilken lunch som helst utan en riktig braklunch på Scandic city. Där fanns det mesta på bufféborden.

Men nej, det är inget vin i glaset som Lotta håller i! Nästa gång ställer vi bilarna hemma…

Tur att man har en dessertmage!

Orkade inte allt, smugglade ut lite choklad till bion.

Filmstaden en vardagseftermiddag är något lugnare än på kvällar, det vill säga publiken är lugnare!

Vi såg filmen om Ted Gärdestad och den kan verkligen rekommenderas! Bra skådespelare och de fantastiska låtarna, och en historia som griper tag ordentligt.

/Eia

Åter på Junibacken

 

Var på Junibacken för andra gången i mitt snart 69-åriga liv häromveckan och blev helt såld. En helomvändning från vad jag tyckte om Astrid Lindgrens sagomuseum på Djurgården när jag besökte det för något år sedan, vittnar ett äldre på blogginlägg om. Då var jag ganska besviken, mest för att jag saknade den viktigaste sagofiguren av dem alla där: Pippi. Och visst, att inte Pippi som figur finns med på Villa Villekulla tycker jag fortfarande är helt oförståeligt. Hon syns inte ens på bild. Men i övrigt är jag såld. Skälet: Till skillnad från förra gången jag var där med Dag åkte vi nu sagotåget genom Astrid Lindgrens, mycket verklighetstroget uppbyggda, kända sagomiljöer.

Dag, 2,5 år, är fortfarande för liten för den upplevelsen ska sägas här direkt. Ronjas rövare, troll och vittror, draken Katlas väsande, blixt och dunder och en gigantisk råtta med dinglande svans som vakar över Nils Karlsson Pysslings näste. Det fanns mycket som skrämde i mörkret, men farmor njöt av färden genom sagans land där självaste Astrid Lindgren guidade genom miljöerna med sin välkända röst.

Vilken tur att fler barnbarn står på tillväxt, så farmor får komma tillbaka hit snart igen. Hjalmar (två år i maj): Snart är det din tur!
/Lotta

Ps: Inträde för en vuxen och ett barn till Junibacken kostar 350 kronor. Med pannkakslunch och så inköp av en bil som den lille vägrade släppa när vi passerade museishopen (en rolig affär med många fina böcker och andra köpvärda prylar) gick kalaset löst på en bit över 500 kronor. Dyrt men, faktiskt, värt pengarna! Ds

Kalas på Lönnebacka och Ida hänger i flaggstången -en av många sagomiljöer vi passerar med sagotåget

Vilken dröm att få borsta Pippis häst