Bokcirkeln läste Sara igen

Bland det bästa vi läst, tyckte fem av sex (Mona, Eia och Benette hade annat för sig den här gången) om Sara Löwendahls senaste bok ”Tillsammans med henne” som vi diskuterade hemma hos Lisbeth i veckan som gick. Gerd var ensam om att inte gilla den. Hon fann karaktärerna platta och hade också retat upp sig på ett antal faktafel (som t ex att Signe plockade äpplen vid midsommartid), något ingen av oss andra som älskade boken ens reflekterat över.
Bokens huvudpersoner är lesbiska rösträttskämpande lärarinnan Signe som levde i Tierp på tidigt 90-tal och Hanna som jobbar på Arbetsförmedlingen i Stockholm i nutid och lever i ett rätt risigt förhållande med sin sambo. När Hanna genom några märkliga slumpar kommer över ett par gamla skor, glasögon och brosch som det ska komma visa sig ha tillhört Signe, förändras hennes liv…

Tack Lisbeth för den fantastiskt goda olivsoppan (receptet hade hon fått av Correns gamle chefredaktör Ola Sigvardsson) som du bjöd på. För att inte tala om citronglanskakan till kaffet…Smarrig!.

Till nästa gång läser vi Agnes Lidbecks ”Förlåten” som handlar om rivalitet mellan syskon. kommer vi hem till dig Eia! Hoppas du har tid för oss den 31 maj:) 

Anna /Bjuremark) lobbade starkt för Lena Anderssons senaste bok ”Sveas son” som skildrar svenska folkhemmet, så vi bestämde oss för att läsa den också. Om man nu hinner. Annars får den vänta att bli diskuterad på första träffen i höst.

Idag såg jag massor med vitsippor på väg hem från sommarhuset vid kusten. Glad vår på er alla/ Lotta

 

 

Ingen lämplig bok

Man ska nog tänka sig för när det kommer till bokval under flygresan. Den här boken låg etta på pocket-toppen så jag valde den utan att kolla närmre.

Jag började läsa en kvart efter att flyget startat på väg till Gran Canaria. Jädrans, boken beskriver ju en flygkrasch! En kvart efter start.

Jag stoppade undan boken och läste den när jag kom hem.

/Eia

Vandring gav span på sorgligt förfall

Ett en gång vackert hus som ägaren låtit förfalla å det grövsta

Någon kilometer utanför Grebo samhälle (ligger utmed riksväg 35 mellan Linköping och Åtvidaberg) ligger gården Viggebyholm. Gården, eller spillrorna av den rättare sagt för byggnaderna är sorgligt förfallna, har ett fantastiskt läge alldeles intill sjön Ärlången.

Kitte skådar ut över förödelsen

Hur kan man låta gamla vackra hus, eller värre en hel gård, förfalla på det här sättet??

Frågan ställde sig både Kitte och jag när vi idag stötte på Viggebyholm, under årets första vandring som vi förlagt till Grebotrakten.

Det går ju att förstå att gårdar förfaller i Norrlands inland, pga brist på pengar och också människor som kan och vill stanna kvar där. Men en fin gård (alltså; innan förfallet satte in) strax utanför Grebo, bara en halvtimmes bilresa från snabbväxande Linköping och ungefär lika långt från Åtvidaberg! En gård med flera boningshus, ladugård och uthus  med ett fritt och högt läge alldeles intill fina badsjön Ärlången! Nog skulle många älska att bo så här! Det är ju ett vansinnigt slöseri att låta ett sånt ställe förfalla, här i Östergötland.

Om väggarna kunde berätta…

En joggande man som kom förbi kunde berätta att gården heter Viggebyholm och ingår i Sturefors egendom, ägaren heter alltså greve Ture Gabriel Bielke.

Greven behöver inte pengarna kan jag tänka mig men ändå, snälla greve Bielke: Hade det inte varit bättre att stycka av Viggebyholm från övriga egendomen och sälja till någon som vårdat gården med kärlek, istället för detta totala, förskräckliga förfall? Jag bara undrar.

/Lotta

 

En gång ett ståtligt hus – men nu ett ruckel

Gården ligger på en höjd med utsikt över sjön Ärlången. Vilken pärla till boende den skulle kunna ha varit, om inte förfallet fått äga rum.

Rester av det som en gång var huset övervåning

Glad påsk med rena fönster

Rena fönster och så lite påskpynt och blommor på det. Välkommen påsk!

Nu har jag storhandlat, bakat och förberett maten till påsk. Ska bli så roligt att få hem alla; barn och barnbarn över påsken som jag tycker är årets trevligaste helg, särskilt när den bjuder på strålande sol som den verkar kunna göra i år.

Och idag kom Ulrika och hennes tjejer från Håkan Städare hem och fixade det absolut viktigaste för att få fram den där vårfeelingen som jag känner att jag fått nu; fönsterputs! 

Det var ett år sedan tjejerna var här sist så det var verkligen på tiden, minst sagt! Fönsterputs är en konst, och skulle jag så hålla på i dagar fick jag dem ändå inte så blanka och fina som Håkan Städare nu fixar på några timmar (och då har vi ändå ett stort hus med många fönster). Till ett vettigt pris också, tack vare rutavdraget på 50 procent som vi pensionärer fortsatt får göra (tack snälla staten för det!).

Nu går jag omkring kring här hemma och njuter i fulla muggar. Det finns inget mycket som slår kombinationen blanka, nyputsade blanka fönster och stark vårsol.

Glad påsk på er alla!/Lotta

 

 

Fönstren är inte täta så här har legat drivor av fluglik mellan dem, i mer än halvåret nu. Så härligt att bli av med det!

Gnistrande rena rutor vare här

Längtar efter att äta frukosten ute

Jag; en vandrande bacillhärd

snö, snö, snö

Har aldrig upplevt en så snörik vecka i alperna tidigare som vi gjorde nu när vi var nere i franska Avoriaz. Och då har jag ändå åkt skidor i Alperna nästan varje år sedan 70-talet. Jag har heller aldrig varit så dunderförkyld på en semester tidigare. Barnbarnsbacillerna som däckade mig hemma innan resan försvann inte i alpluften som jag räknat med. Tvärtom. De piggade istället på sig och gick till förnyad attack!

Förutom bacillerna och berget av näsdukar jag spred omkring mig därnere hade vi en helt okej vecka…) Trots att det dagliga snöandet gjorde sikten så dålig att också de friska i sällskapet avstod från skidåkning en av dagarna. Men det är så här med skidåkning. Får man bara en fin dags åkning så glömmer man de andra dåliga. Och vår sista dag var riktigt fin. Då hade jag börjat känna mig rätt frisk igen, och med sol i backen och fin kall nysnö överallt så fick vi några riktigt härliga, långa åk.

Vi hyrde en pytteliten minietta av kompisar till Ing-Marie och Magnus Olin som var vårt ressällskap. Det är tur att vi fyra känner varandra väl, för hur kul kan det vara att ha ett ressällskap som snorar och hostar och är dödstrött mest hela tiden!? Inte ett dugg kul. Och det är inte heller kul att vara den vandrande bacillhärd som jag förvandlades till där nere…Man vill helst dra något gammalt över sig och slippa se en enda människa, vilket är svårt när fyra vuxna personer ska samsas på tjugo kvadrat…

Det är bara en sak som är bra med förkylningseländet. Det är så himla skönt att bli frisk igen:) /Lotta

Solen visade sig några timmar i alla fall

Crepen som serveras överallt och i alla former är överskattad, tycker jag. Tänk pannkaka med lite jox i

Har aldrig sett så fina sallader någonstans som de som serverades i Avoriaz. Stora och matiga. Här ger sig Ing-Marie i kast med en maxad variant

Bokcirkeln pratade mer om robotar än om Atwood

Margaret Atwood nämns nästan varje år som en potentiell Nobelpriskandidat. Det är på tiden att hon får priset, tycker jag.

Då bara hälften av oss som sågs hos Gerd i Klockrike hade hunnit läsa Atwoods novellsamling ”Den frystorkade brudgummen,” blev det inte så mycket diskussion kring boken den här gången (jag gillade den om ni vill veta, men så har jag läst och gillat Margaret Atwood sedan jag var ung). Det gjorde inget, vi hade så mycket att prata om ändå och det är ju det som är så kul med de här träffarna. Diskussionen blir intensiv oavsett ämne.

Gårdagens mest engagerade diskussion kom att röra robotars intåg i samhället, och då särskilt inom äldreomsorgen. Forskningen är intensiv kring artificiell intelligens och att robotar på sikt tar över många av dagens arbetsuppgifter, inte minst inom vården, verkar de flesta experter vara eniga om. Men vill vi ha en robot som torkar oss i rumpan, tvättar och matar oss när/om vi blir gamla och skruttiga? Runt köksbordet i Klockrike var vi inte eniga i frågan kan jag avslöja. Har ni funderat själva på vad ni tycker?

Nästa bokträff blir den torsdagen den 19 april, kl 13, hemma hos Lisbeth. Till dess läser vi ”Tillbaka till henne” av Sara Löwestam.

Vi har läst Sara flera gånger tidigare i bokklubben och gillade särskilt hennes debutroman; ”Allt om jazz.” Tror inte vi blir besvikna denna gången heller. Eia som gjorde valet har redan läst ”Tillbaka till henne” (som kommer i två delar). Hon ger den omdömet; ”Fantastiskt bra läsning.”

/Lotta

Bokcirkelvärd för denna gång; Gerd Mellberg i Klockrike. Gerd bjöd på broccolisoppa och efter det en sagolikt god kaka (se bilden) gjord på morötter och vintersquash.  Återkommer med receptet här på bloggen om Gerd vill dela med sig av det?? Kakan är säkert jättenyttig, innehåller t ex bara 0.5 dl mjöl.

På 1-årskalas!

Lilla Agnes har redan hunnit bli ett år och det firade vi förstås.

Först med grillning vid Roxen och tänk att solen tittade fram!

Kusin Majken kom från Göteborg och drack festis på Roxen.

Kusinmys med Lova och lillasyster Agnes som satt sig i Majkens knä

Men dagarna innan var det flyttdags för sonens familj. Farmor ordnade liten utflykt inomhus för Elis och Annie när Annie fick feber.

Annie mitt i flyttröran i nya huset i Kullavik söder om Göteborg.

/Eia

Förlorade minnen och förbannad fartdåre

Undrar ni hur det gick med den demolerade hårddisken som jag skrev om tidigare här på bloggen, den som vi lät skicka till ett datorlabb i Norge för att se om det möjligtvis skulle gå att rädda några av de flera hundra bilder som fanns lagrade på den. Bilder som jag trodde mig ha laddat över på ett USB-minne när vi skrotade datorn, men dessvärre var det inte så…

Datadoktorns dom över den krashade hårddisken: tyvärr, här finns inget vi kan göra…

…Domen kom häromdagen och den var hård; hårddisken är så illa skadad att det högst sannolikt inte går att rädda något på den.Ville vi ändå försöka kostar det 3 500 kronor i en fördjupad analys först (vi har redan betalat 1500 kr) och sedan kommer själva räddningsaktionen (vars resultat alltså är högst tveksamt) att kosta uppemot 30 000. Minst. Skälet till det höga priset var att ”labbet har tidigare aldrig fått in en hårddisk med så omfattande skador…”

Så nej. Vi får leva utan bilderna, hur trist det nu än är. Och, det kunde ha varit mycket, mycket värre!

I fredags höll delar av familjen på att bli utraderad på grund av en vettvilling i trafiken. Jag önskar intensivt att jag visste vem galningen är som vi mötte på riksväg 35 i höjd med Örminge gård, så att jag kunde läsa lusen av honom ( är rätt säker på att det är en han!).

Det var vid halv sex i fredagskväll som maken och jag åkte med Henning och Hjalmar (som Henning hämtat hos oss) in till stan, eftersom vi skulle gå ut och äta med goda vänner. Maken och Henning satt där fram. Hjalmar i bakåtvänd barnstol där bak, och jag bredvid honom.

På riksväg 35, strax innan Örminge gård svänger vägen svagt t h vid en liten kulle innan den fortsätter ned i en sänka, så sikten är skymd. Där, när vi kommer över kullen, möter vi en galning i vårt körfält som i MYCKET HÖG fart är på väg att köra om tre bilar. Henning bromsar instinktivt och styr bilen in mot vägkanten så gott det nu går med höga snökanter. Bilen vi möter lyckas pressa sig in framför den sista bilen den är på väg att köra om, precis innan vi möts. Det hela är över på några sekunder, men jag lovar; vi var högst några meter från en frontalkrock.

Just där och då kände jag inte så mycket, men ju mer jag tänker på vad som kunde ha hänt, desto mer uppskakad blir jag. Och förbannad!  Den som medvetet sätter sina medtrafikanter i livsfara på det sättet (inte bara vi utan också omkörande bilar kunde ha råkat illa ut) borde straffas rejält och dessutom stängas av som bilförare för gott.

Med det som perspektiv, att vi kunde ha dött alla fyra där på vägen mellan Bankekind och Linköping en helt vanlig fredagkväll, så känns förlusten av bilderna jag sparat i datorn betydligt lättare att bära…

/Lotta

 

 

Storfamilj igen

mysigt med smått i huset igen

Nu är vi fem i huset igen, i alla fall för en-två månader framåt.

Henning, Elin och Hjalmar har flyttat in, tillfälligt, i väntan på att nya bostaden ska bli klar. De har köpt ett litet radhus på Ånestadsgatan i Linköping som totalrenoveras, inget var gjort i huset sedan 50-talet så det behövdes verkligen en rejäl make-over. Och en sådan blir det. Och som säkert många av er har egen erfarenhet av så tar ju renoveringar betydligt längre tid än vad man räknar med. Särskilt som de också gör en hel del av jobbet själva, vid sidan av heltidsjobb och allt annat som hänger ihop med att vara småbarnsföräldrar….

Nej, det dröjer nog lite innan Ånestadsgatan är inflyttningsklart

I helgen tömdes så lägenheten på Mörnersgatan med hjälp av bland andra storebröderna som kommit ned från Stockholm. Såklart hade också Dag fått följa med för att träffa farmor och farmor och, förstås, lillkusinen Hjalmar.

Min mammas gamla plättlagg åkte fram igår när småprinsarna skulle äta lunch, och oj, oj vilken succé det blev. Som de åt! Plättstekningen väcker en massa minnen hos mig, och även hos de sedan länge vuxna sönerna. Min mamma stod ofta och stekte plättar till våra pojkar när de var små. Minns särskilt en gång när vi skulle till Sälen och åka skidor ihop med en annan barnfamilj och mormor skickade med en hel brödburk full med plättar som hon lagat till. Jag lovar, vi hade plättar till alla barnen i flera dagar!

Nu är det jag som står och steker plättar till mina barnbarn i mammas väl använda gamla plättlagg, och det känns bara så himla mysigt!

/Lotta

farmors plättar är smaskens

 

att besöka hästarna i stallet är alltid lika kul