Mina fina

Vilken fest våra härliga barn med sina lika härliga respektive bjöd oss gamlingar på i helgen när vi alla var samlade i vårt eget paradis; Flatvarp utanför Loftahammar.  

Dag och Hjalmar, barnbarnen står självklart i centrum när vi ses i familjen numera. Men den här gången var det vi som skulle firas, för vi har ju varit gifta i 40 år i år. Och visst är väl det värt att firas. Tyckte den yngre generationen och vi också, ska erkännas…

Vi hade sett fram emot att bli bjudna på en god middag av ungdomarna och blev det också.  För vad sägs om surdegstoast med chevre, parmaskinka och ruccola till förrätt, saffransrisotto med halstrade kammusslor till huvudrätt och en pavlova översållad med färska bär till efterrätt. Middagen slängde sönerna med respektive ihop på nolltid under imponerande välfungerande samarbete i köket.  Medan vi höll koll på barnbarnen och slurpade fin champagne. 

Men att de också köpt oss en fin present ( en förvaringsbox i teak att ha på bryggan) kom som en rejäl överraskning och rörde oss nästan till tårar…Bättre present än att alla var samlade kunde vi inte tänka oss. Och så nu detta…också! 

Den makalösa helgen avslutades med en båtutflykt till Grindö där vi bjöds på en utsökt lunch, kallrökt lax späckad med limeindränkt philadelphiaost, i Jan Hartmanns mysiga laxboa.

Känner mig rik och lyckligt lottad, som har denna fina familj😍 Puss på er alla mina älsklingar. /Lotta


Janne Hartman tar emot i laxboa på Grindö där han serverar en utsökt kallrökt lax

Dag i laxboa på Grindö

Mysigt häng i Flatvarp

Dag har haft full uppvaktning under några dagar i Flatvarp när både mamma Emma, mormor Birgitta och farmor funnits till hands för att passa på, och roa, den lille charmören.

Det har varit sköna dagar med solhäng, bus och lek, promenader, bärplockning och svampletande (tyvärr inte  en kantarell så långt ögat kunde se) och långa samtal. Igår bjöd Birgitta dessutom på en riktig festmiddag, en frutti di mare som överträffade det mesta jag ätit i den vägen.  Det är bara en gång tidigare jag ätit en som var snäppet ännu bättre, och den var också made by Birgitta men då hemma hos henne i Stockholm. Då var basen färska skaldjur, på Ica kusten i Loftahammar igår var frysta de enda som fanns att tillgå. Inte så bara förresten. Ica kusten förtjänar lovord, för ett brett och bra utbud och generösa öppettider!

Birgitta drar vidare imorgon men Dag -och Emma- får vi  njuta av en vecka till. På fredag kommer dessutom hela övriga närmaste familjen; make, barn med respektive och yngste barnbarnet Hjalmar ett år, hit. Mysigt så det förslår😊

/Lotta

Mästare på att laga god Frutti di Mare

 

The same procedure as last year = Midsommar

Så lägger vi ännu ett midsommarfirande till handlingarna. Det är samma procedur varje år och vi trivs med det. Samma nära vängäng som tar in hos oss för några nätter, samma sillunch följt av samma firande runt midsommarstången på gärdet här i närheten dit vi går med kaffekorg och midsommartårta. Och på kvällen grillar vi så klart.

På midsommardagen är det samling på Jungfrusund. Lull från Bokö leder som alltid snapsvisorna, och från Stedsholmen kan man vara säker på att de kommer tuffande i Calle Bendts fina gamla träbåt.

Midsommar är över och vi kan bara hoppas på att fira den igen. I vår ålder, när sjukdom men också död gör sig allt mer påmind och även sätter spår i vänkretsen, tar man inget för givet.

Same, same nästa år igen, alltså. Tack!

/Lotta

 

 

Snart 50 år ihop firar vi med byggplaner

Firade 40-årig bröllopsdag i Norrköping igår. Varför Norrköping kan man ju undra, men vi hann inte längre efter att ha varit barnvakt åt snart tvåårige Dag lördag-söndag. Och häftiga designhotellet ”the Lamp” var en upplevelse, ett av de bättre hotell vi bott på faktiskt.
Idag spelade vi arton hål på Bråvikens golfklubb, i fint väder och de vackraste omgivningar. Jättekul, särskilt som vi båda spelade bra dessutom. På hemvägen åkte vi förbi Trivselhus och skrev på papper som tar oss ännu ett steg närmare det husbygge som är vårt nästa stora projekt här i livet. Vi har haft och har många projekt ihop, mannen i mitt liv och jag. Detta är tveklöst ett av de största- och mest spännande.

Maken och jag träffades, i år, för exakt femtio år sedan.  Sedan dess har det varit vi två, frånsett ett kortare avbrott på knappt ett år. Och vi har inte tröttnat på varandra än, även om vi självfallet genomlevt perioder när det känts mindre bra. Att säga att man aldrig haft problem i en relation som varat obruten nästan ett halvt sekel, är att fara med osanning vågar jag hävda.

Viktigast är att man vill leva med varandra -vilket vi vill- och fortsätter göra roliga saker ihop -vilket vi gör.- Så tycker jag att han fortfarande kan vara rätt attraktiv min gubbe, även om både midjemått och flint ökat. Det är inte heller fel:)

Men bygga hus, nu…vid snart fyllda 70 …hör jag att många invänder. Vi ser det så här: Vi har aldrig byggt hus förut så ska vi hinna med det innan vi dör måste det ju bli nu, innan vi blir FÖR gamla. Vi har fått en härlig tomt avstyckad här på gården, bara någon kilometer från där vi bor nu.

Som sagt, nu är första steget taget. Jag lovar berätta mer om husbygget framöver här på bloggen. Om det går som vi tänkt oss kommer ni att få veta mycket mera.Var så säkra!

/Lotta 

Mannen i mitt liv sedan snart 50 år:)

Golf är ett nytt gemensamt intresse. Och det är så kul!

Här sitter jag och jäser😀

Nytt hus på gång. Spännande.

Morgonstund…

Tjejerna yogar lite på bryggan, innan frukosten. Tjejerna är i det här fallet nästan 70-åriga tanter, men för mig som känner dem sedan tidiga tonåren är och förblir de alltid tjejer.

Ann-margret, Kitte och Kristina kom till mig för middag och övernattning i Flatvarp igår. De två sistnämnda och jag ses ju hela tiden (tack kära vänner det är härligt att ha er på så nära håll) men Ann-margret ser vi ju inte så ofta eftersom hon bor i Usa.

Det blev en lång kväll med mycket prat om ffa gamla tider och minnen och en lika lång morgon som gick över i förmiddag, med frukost på altanen efter morgondopp i ett -kallt!!- hav.

/lotta

 

 

En skämsig historia

Det här är lite att skämmas över. Jag kliade mig i örat med en tops, och ja, jag tog i för mycket, och ja, för långt in! Hjälp, ropade jag till maken, du måste få ut den med en pincett. Alltså ”bara” den lilla bomullstussen , inte hela pinnen!

Först skällde han på mig (inte utan anledning, han menade väl att jag var vuxen nog att veta bättre), sen skakade han på huvudet och sa att det är omöjligt. Nästa morgon fick jag ringa till vårdcentralen. Fy vad dum jag kände mig. Att behöva anlita en ansträngd vårdapparat för en tops. Men jag var tvungen att komma, sa sjuksköterskan, och tillade: Du är välkommen!

En för mig okänd läkare på min vårdcentral (tur var väl det) pillade en bra stund och sa något om att det var värst vad den kommit långt in. Jag mumlade något om att det var väl första gången han var med om en sådan här dum grej. Men nej då, trots att han inte kunde ha varit läkare så lång tid, hade han det. En gång dessutom så satt pinnen inne i örat också! Herregud!

200 kronor fattigare, men med bättre hörsel och ett löfte till mig själv att ALDRIG någonsin mer närma mig öronen med tops, gick jag lättad från vårdcentralen. Skämdes fortfarande för att jag tagit upp dyrbar tid , egentligen hade jag behövt mer vård, en jäkla enveten infektion med hosta och bihåleinflammation var i högform just då men jag ville bara skynda mig därifrån så fort som möjligt.

Så, nu har jag levererat den bekännelsen! Jag berättade för Lotta dagen efter och tänk, hon skrattade. Märkligt.

/Eia

PS Bäst jag erkänner det med en gång innan något av mina barn berättar. Jo, jag har gjort exakt likadant en annan gång. Det är 21 år sedan och borde vara preskriberat. Men jag lärde mig visst inte så mycket av den gången.

 

Äntligen träffades vi igen!

Här är Lotta på det jättemysiga fiket på St Erikshjälpen, som ligger på det mindre mysiga Tornbyområdet. En lite oas alltså bland alla stormarknader och bilvaruhus.

Efter flera veckor med en enveten infektion, som fram och tillbaka har varit rätt elak mot mig skulle jag nu göra massor av ärenden på stan. Och mitt i allt träffa Lotta och fika. Och prata.

Men vad hände då tror ni? Jo, Lotta ringde och berättade att hon dragit ner en ruta i sin bil och nu kunde hon inte få upp den…

Det gick alltså inte att parkera på stan och riskera att få bilen länsad (hon hade bland annat varit på systembolaget) så vi träffades på St Erikshjälpen där det gick att ha koll på Lottas parkerade bil. Det började förstås ösregna och det blev lite blött i bilen.

Men innan vi upptäckte det åt vi fantastiskt goda räksmörgåsar. 75 kr för en macka plus kaffe. Egentligen skulle vi tagit bild på smörgåsarna men glupskt åt vi upp dem i rask takt.

Jag hade aldrig varit på St Erikshjälpen med Lotta guidade mig genom lokalen och jag kom ut med vinkaraff, tre vita blomkrukor, två glas som jag har redan har några av hemma samt en oval ram med korsstygnsbroderi. Broderiet ska jag elakt ta bort men ramen behövde jag till en bild av min mamma och en av hennes systrar när de var unga.

Och så kom vi ut på parkeringsplatsen och till Lottas luftade bil….

/Eia

Varför går det så fort?

Snart färdigblommat. Varför kan inte blommorna hålla sig några veckor? Vi har en vit syren, jag hann som tur var se att den blommade. Några dagar senare var blommorna redan bruna.

Och när vallmon kommer , ja då slår det aldrig fel, då börjar det att  blåsa rejält. Vallmon har dessutom placerat sig i ett riktigt blåshål så man får skynda sig att få en glimt av de vackra blommorna innan de flyger iväg!

Ska kanske satsa på konstgjorda blommor i trädgården?

/Eia

 

 

Teamwork

 

Henning har byggt brygga igår och idag, medan jag tagit hand om ettåringen Hjalmar.

Hjalmar får bada i diskhon, i väntan på havsbad…

En kraftig storm i vintras tog med sig i princip alla bryggorna där vi bor ute vid kustbandet i Flatvarp. Vi trodde väl aldrig vi skulle hinna få en ny brygga på plats till midsommar, men med ett gott teamwork mellan föräldraledige yngste sonen och mig ligger den där nu, både större och stadigare än den gamla var👍 Snyggt jobbat Henning! Så blir det bara väder i midsommar, så dukar vi långbord på bryggan i år kära midsommarkamrater. Bara så ni vet!

/Lotta

Älskade barnbarn

Har intensiva barnbarnsdagar allt som oftast nuförtiden.  För Dag och mig blev det en heldag Skansen i Stockholm i förra veckan, ihop med bästa vännen från gymnasiet; Marie Ulander -f Samuelsson- och hennes barnbarn Vincent. I lördags firade vi Hjalmar som fyllde ett och i söndags hade jag och Dag en underbar eftermiddag hos vännen Majsan och alla hennes djur på gården i Stjärnorp. Av killingar, hästar, katt, hund och höns, blev mellanpudeln Polly den absoluta favoriten för tvååringen.

I vardag som fest; vilken glädje de ger de små liven!

Hjalmar, ett, tycker det är jättekul att Dag, två om en månad, lånar hans ettårspresent.

Hjalmar på besök hos hönsen i Flatvarp…

Marie och jag hängde ihop som ler och långhalm i gymnasiet. Riktigt kul att nu få gå på Skansen ihop med våra barnbarn; Dag och Vincent

Pudeln Polly som Dag fick leda alldeles själv blev en storfavorit när vi besökte min vän Majsan i Stjärnorp.

Henning och Elin med smörrebröd som de bjöd på, när Hjalmar fyllde ett i lördags. Tårta fick vi också minsann:)