Bokcirkel

IMG-20140227-WA0000
Bokcirkeln igång igen

Så har vi startat andra omgången av vår bokcirkel. Vi trodde bara att den skulle hålla på ett halvår men alla ville fortsätta. Så vi lever fortfarande i skuggan av Correns bokcirkel. Den första boken för året blev därför Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson.
Vi tyckte olika
Om den boken tyckte vi olika. Man kan säga att vi delade in oss i två läger: Lena, Benette och Lisbeth tyckte att bokens första halva var bra men lovade för mycket för fortsättningen var enligt dem inte lika intressant.
”Upprepningar och helt enkelt för mycket av samma sak”, tyckte de. Det vill säga huvudpersonen Esters kval inför den andra huvudpersonen Hugos ointresse av att vara tillsammans med henne på ”riktigt”. Och om Esters aldrig sinande hopp som den som älskar mest i ett förhållande kan ha.
För svårt
De tre som inte var odelat förtjusta i boken tyckte att det hände för lite och att språket, visserligen vackert, också kunde vara för svårt ibland.
– Jag fick läsa om flera meningar, sa Lisbeth. Då flyter inte läsningen.
Benette tyckte också att Lena Andersson briljerar lite för mycket med språket.
Lena blev till och med uttråkad av boken.
En befrielse
Vi andra tre då?
– För mig var det en befrielse att läsa  boken, sa Mona. Att få läsa att så beter sig faktiskt människor. Hoppet känner man igen.
Esters besatthet av kärlek är en röd tråd genom hela boken. Hur hon aldrig tycks ge upp Hugo.
– Jag undrar vad som  hänt om en man betett sig som Ester, funderade Monica. Hade det kallats för stalking? Varit brottsligt?
Vi som gillade hela boken (även om jag tvärtemot de andra var tveksam till början på grund av alla krångliga ord) tyckte att den visade hur en människa går på känslor och inte förnuftet. Vi fastnade i Esters vindlande tankegångar och pustade ut när hon äntligen …
Nej, du kanske inte har läst boken så jag berättar inte mer.
Nästa bok
Nästa bok vi tar oss an blir en debutroman. Hon av Viktor Andersson (som faktiskt har vikarierat som journalist på Östgöta Correspondenten.)

/Eia
PS Vad Lotta tyckte? Hon höll sig inte ens i Sverige denna dag så hon fick inte tycka alls!

 

Bloggen har en alldeles egen bokcirkel.

Vi skuggar Östgöta Correspondentens bokcirkel den här hösten och vintern och läser följande böcker:

En klassiker. ”Den store Gatsby” av F Scott Fitzgerald.
En biografi: ”Jag skulle så gärna förföra sig – men jag orkar inte” av Margareta Strömstedt.
En Nobelpristagare: ”Tiggarflickan” av Alice Munro.
Roman av ung författare: ”Hjärta av jazz” av Sara Lövestam.

Vi som är med i bokcirkeln:
Lisbeth Dackegård, som i många år var personaladministratör på Correns redaktion (och som försökt hålla ordning på både Lotta och Eia.)
Mona Groth, före detta projektledare hos Ericsson. Hon har nyligen slutat jobba, lite i förväg, precis som de två som håller i denna blogg.
Benette Hammar har i många år framgångsrikt tränat Nike-gymnaster, i en förening där hon också yrkesarbetar.
Monica Sundström Hansson, civilanställd förhörsledare hos polisen.
Lena Kruslock. Ekonom på Skatteverket där hon arbetar med personalutbildning och information till nya företag.
Ann Margret Westesson född och uppvuxen i Linköping men sedan länge bosatt i Rochester, USA. Hon är medlem i bokcirkeln på distans.
Och så vi, Lotta och Eia, förstås.

BOKCIRKELNS tredje träff:

Vi läste ”Tiggarflickan” av årets Nobelpristagare i litteratur, Alice Munro. Äntligen, sa Lotta, äntligen någon som får Nobelpriset för att ha skrivit om vardagligheter.
Och på vilket sätt det har beskrivits! Fantastiskt, tyckte vi allihop.
Boken består av tio noveller om Rose, som växer upp i ett fattigt hem i en liten by. Vi får följa hennes barndom, hennes studietid (som kan genomföras tack vare stipendium), när hon gifter sig med en mycket rik man och hennes inträde i en ny värld. Men också hur hon lämnar den och hur hon tar sig fram, en viss tid tillsammans med sin dotter, men mest ensam och sökande efter kärlek. Boken beskriver mycket väl en klassresa men också hur påverkade vi är av vår barndom.

Och boken, den tyckte vi verkligen om! Enigheten var stor bland cirkelns deltagare.
– Fascinerande, sa Mona, hon skriver så man känner dofter och ser färger.
– Så detaljrik, tyckte Monica. Det är nästan så man tycker att man står bredvid henne när hon beskriver olika saker.
Det tyckte också Lisbeth.
-Jag kunde se saker framför mig. Det är skickligt att kunna skriva så.
Lisbeth sa också att hon vill läsa mer av Alice Munro.
– Och hennes språk, sa Lotta. Fascinerande!
Det finns mycket i Alice Munros berättande som man kan känna igen sig i. Vi är med andra ord inte så unika!
– Jag tycker att skildringen av barndomen är bäst, sa Lena.
Lena hade bland alla superlativer också lite kritik att komma med.
– Texterna hoppade lite för mycket. Även i tiden. Ibland undrade jag vilken tid man befann sig i.
Flera andra tyckte också att det ibland blev lite svårt att veta vilka personerna var som dök upp i de olika novellerna. Noveller, som flöt samman till en roman, tyckte vi nog.
-Tiggarflickan har också ansetts vara mer som en roman, hade Lotta läst.
– Väldigt bra, sammanfattade Benette boken, inte minst hur hon beskrev resan som Rose gjorde från sin barndom. Hur hon ändrade sin värld.
Undrar hur mycket av Alice Munro som finns i Rose? Rose som ville vara till lags och som visade upp en bristande självkänsla?
Vi undrade en del över barnet, dottern som Rose en tid levde tillsammans med efter skilsmässan men som hon sedan helt överlämnar till sin exman och hans nya hustru. Hennes tankar om barnet, och saknaden, som hon måste ha haft om barnet, ville vi gärna ha fått veta något om.
Men att Alice Munro lyckats gestalta livet som det är, hur vi är, var alla överens om.
För egen del vill jag också läsa mer av henne. Ibland hade jag lite svårt att hänga med, vem är det Rose pratar om nu? Men svaret kom ganska snart om man bara gav sig lite till tåls. En ny upptäckt för otåliga Eia, det går att läsa noga och sedan förstå hur allt hänger ihop!
/Eia
Och så tyckte vår distansmedlem Ann Margret Westesson:
Boken tar sin tid att läsa, om man vill läsa noga och hänga med. Den är ju kompakt och vindlingarna många. Man vill ju inte missa hennes fina formuleringar. En av novellerna jag verkligen gillar är ”Simons goda omen”, hennes fina beskrivning av innerlig kärlek, förväntan och längtan och sen – det sorgliga slutet. Oh, den kan jag läsa om flera gånger!

 

 

 

BOKCIRKELN, andra träffen:

”Jag skulle så gärna vilja förföra dig, men jag orkar inte” av Margareta Strömstedt, är bokcirkelns andra bok.
Som vi berättat tidigare skuggar bloggens bokcirkel Correns bokcirkel. Efter ”Den store Gatsby” (mer om den längre ned på den här sidan) har vi nu avverkat 82-åriga Margareta Strömstedts, senaste bok.

En liten bok. Men bara till formatet, innehållet är stort och rikt.

En liten bok. Men bara till formatet, innehållet är stort och rikt.

I boken beskriver hon sin starka längtan som ung kvinna efter ett liv utanför hemmet, och om hur hon i sin önskan att behaga och vara till lags, satte de egna behoven åt sidan. ”Jag skäms” var Margareta Strömstedts egen kommentar till det, i en intervju i TV4:s morgonsoffa häromdagen. Hon  berättar också om sin långa vänskapsrelation med Astrid Lindgren, om möten med Ingemar Bergman och andra kända personer. Och mycket, mycket annat.
Berör men svår att beskriva
Boken är svår att beskriva, för den innehåller så många olika delar. Den är liten till formatet och tunn, men har berört oss alla.
Hon kände sig så liten inför alla andra, konstaterade Benette om den unga Strömstedt.
”Boken liknar inget annat jag läst” sammanfattar Mona. I början tyckte hon att Margareta Strömstedt var”egotrippad”, när hon beskrev alla sina och makens (Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt) möten med diverse kändisar. Men boken växte. Ju mer jag läste såg jag helheten, sade Mona.
Lisbeth hade också till en början retat sig på att Strömstedt ”satt och skröt” om alla kända personer hon träffat. Men snart grep boken tag också om Lisbeth..
Starkaste straffet
Tystnaden är det värsta straffet som kan drabba en människa i ett förhållande, framhöll Monica, som fastnat särskilt vid Margareta Strömstedts beskrivning av en plågsam period i hennes och Bos äktenskap. När han kom hem efter långa arbetsdagar på Expressen var han så trött att han inte pratade alls. Hon förstod orsaken till sin makes tystnad men led eftersom hon själv törstade av längtan efter att få diskutera och prata med en vuxen människa. Vändningen kom efter en lunch hemma hos Ingemar Bergman, som bryskt sade till paret att ”något är fel. Antingen berättar ni vad det är, eller så får ni gå.” De berättade och sedan var tystnaden dem emellan bruten för alltid, berättar Strömstedt i boken.
Kärleksfullt om pappan
Margareta Strömstedts kärleksfulla beskrivning av sin frikyrkliga småländska pappa, fastnade Eia särskilt för. Den får mig att tänka på min pappa, sade hon.
Ann-Margret som är cirkelns distansmedlem i USA; har bara hunnit läsa halva boken, men låter meddela att hon tycker mycket om den!!
Nu ar det dags for oss att sitta ner och skriva om var uppväxt, tankar och fina möten, säger Ann-Margret när jag ringer henne. Det behöver inte vara så storslaget,  men värdefullt att ha för kommande generationer, tillägger hon. Jag instämmer till fullo.
/Lotta

BOKCIRKELN, första träffen:
NU är bloggbokcirkeln igång. Vi skuggar Östgöta Correspondentens bokcirkel som nu också startat.
Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald är bok nummer ett. Första gången den gavs ut var 1925. Känns spännande att ta itu med en bok som överlevt så länge!
Vi som är med i bloggcirkeln är:
Lisbeth Dackegård, som i många år var personaladministratör på Correns redaktion (och som försökt hålla ordning på både Lotta och Eia).
Mona Groth, före detta projektledare hos Ericsson. Hon har nyligen slutat jobba, lite i förväg, som idag sker på många arbetsplatser.
Benette Hammar har i många år framgångsrikt tränat Nike-gymnaster, i en förening där hon också arbetar.
Monica Sundström Hansson, civilanställd förhörsledare hos polisen.
Lena Kruslock. Ekonom på Skatteverket där hon arbetar med personalutbildning och information till nya företag.
Ann Margret Westesson, som är född och uppvuxen i Linköping men sedan länge bor i Rochester, USA, är medlem i cirkeln på distans.
Bloggens Lotta och Eia är självfallet också med, men oss känner ni ju vid det här laget

Cirkelns första bok.

Cirkelns första bok.

Vår första bok
Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald kom ut första gången 1925. Romanen visar den glamorösa världen i New York under 1920-talet med dåtidens partyfestare. Om förmögna människor som hänsynslöst utnyttjar andra. Och förstås om en märklig kärlekshistoria, om Gatsby som inte kunnat glömma Daisy och som gör allt för att komma henne närmre igen.

Lite bubbel skadar inte en bokcirkels premiäromgång.

Lite bubbel skadar inte en bokcirkels premiäromgång. Från vänster Lena Kruslock, Mona Groth, Eia Persson, Lisbeth Dackegård, Benette Hammar och Monica Hansson. Lotta Palmefors tog den historiska bilden.

Bloggens egen bokcirkel har träffats för allra första gången. Alla vi sju, som fysiskt kunde vara på plats, var också med. Vi fick även en hälsning från vår distansmedlem.

Premiär med bubbel
För att fira att vi kommit igång inleddes denna första bokcirkelträff med lite prosecco ! (Bubblor en tisdagkväll var inte så dumt.)
En bokcirkel är ju inte bara ett sätt att läsa och diskutera böcker utan kan den också bli en fin mötesplats. I vår bokcirkel var det flera som inte kände varandra men efter kvällen tror jag att det blev annorlunda.

Vad tyckte vi då om Den store Gatsby?
Vi försökte prata en och en men föll varandra snart i orden. Den enda som inte tyckte någonting var Lisbeth! Men hon hade rätt att vara tyst. Hon kom med i bokcirkeln i allra sista minuten, då vi fått en ”avbokning”.
Den första frågan som dök upp kom från Lena, en fråga som alla hade funderat på: Varför anses Den store Gatsby vara en så stor roman och en klassiker? Men kanske för att den då den kom ut, 1925, var uppseendeväckande när den skildrade det amoraliska livet i vissa kretsar.
Angelägen än idag
Men Monica sa: Någonstans tycker jag att den är en stor roman än i dag.  Den handlar mycket om att utnyttja andra människor för egna syften. Vi utnyttjar ju folk också nu för tiden.
För just utnyttjande av människor tyckte vi alla att boken handlade mycket om. Och om att ha pengar, mycket pengar. Dessutom en längtan att få tillhöra det flashiga livet. Här drog vi till och med några liknelser med Stureplanslivet och fenomenet ”vaska champagne”. Om att göra vad som helst för att få vara en del av det som man tror är ett häftigt och lyxigt liv.
Sorglig och overklig
En sorglig historia, och overklig, tyckte Benette, eftersom allt verkligen gick ut på att ha pengar för att ”vara någon”. Men Gatsby var ingen, blev inte heller någon. Det måste vara en olycka att inte kunna leva! Han förstörde sitt liv på att försöka återuppleva det han en gång gjort som mycket ung.
Slutet lämnade frågetecken
Boken kändes kort, sa Lena. Mer som en novell. Mona tyckte att hon fick läsa nästan halva boken innan den blev intressant. Flera ville ha ut mer av romanen. Och slutet? Det lämnade mest frågetecken.
I romanen figurerar även ett litet barn. Men bara i periferin. En fråga som hängde i luften var hur detta lilla barn hade det i den allt mer overkliga tillvaron.
Rikt bildspråk
En storhet i romanen är i alla fall bildspråket, det var alla överens om. Ett otroligt målande språk, så intensivt att vi var några som berättade att vi gärna läste om en del stycken bara av den anledningen.
Berättelsen är ju ändå Nick Carraways. Nick, som flyttar till New York och lär känna Gatsby och andra förmögna personer. Nick är verkligen en berättare, och en betraktare. Han kritiserar aldrig någon  och han fäller aldrig några omdömen om de människor han lär känna.
Och så läser Mona högt de allra första raderna i boken, ord som vi alla hade lagt på minnet. Ord som Nick verkligen levde efter:
”I mina yngre och känsligare dagar fick jag ett råd av min far som allt sedan dess har funnits i mina tankar. När du får lust att kritisera någon, sa han, så kom ihåg att alla människor i världen inte har fått samma goda förutsättningar som du.”

Och så här tyckte bloggarna:
Lotta: Ju längre jag läste i boken desto mer undrade jag över varför den är så omtalad än idag, nästan ett sekel efter att den skrevs. Jag tycker knappast att den är värd den uppmärksamheten.Eia: Att den uppmärksammades kan jag förstå. Själv fascinerades jag mest av språket och tyckte därför att boken var härlig att läsa.

 

Ann-Margret Westesson nu och som Ann-Margret Hallert då.

Ann-Margret Westesson nu och som Ann-Margret Hallert då.

Det kom också ett mejl från vår distansmedlem Ann-Margret i US. Hon skriver att hon läste ”Great Gatsby” igen for något år sen. Hon såg dessutom filmen med Robert Redford och Mia Farrow och väntar fortfarande på att se
den nya versionen med deCaprio. Ann-Margret konstaterar att den gåtfulle Nick på avstånd betraktar konflikter och tomheten i den amerikanska drömmen. Med pengar kan man köpa det mesta och med det rätten att göra vad man vill, något som egentligen bidrar till ännu större tomhet.
Hon tycker att boken som nästan är 90 år gammal därför ännu är aktuell då den visar på stora klasskillnader, rasism och stor rikedom.
Och att hon nu, när hon läste om boken såg så mycket mer än vad hon gjorde när hon var ung. ”Då hoppades man ju bara på att Gatsby skulle få sin Daisy!”

Ann-Margret Westesson bor i Rochester, USA. När Ann-Margret bodde i Linköping hette hon Hallert i efternamn.

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *