Afternoon tea i kyrkan

20160428_150854
Grattis Lotta, så här dagen efter din födelsedag!
Fast det var på den rätta dagen som vi kalasade på diverse läckerheter(där alla ingredienser är ekologiska) på Stadsmissionens Café på Ågatan i Linköping. Klockan tre på torsdagen var det premiär för deras afternoon tea. Fem i tre hängde Lotta och jag på låset.
Först åt vi snittar med räkor, lax och ost.
20160428_153147
Sedan var det dags för scones, clotted cream och god sylt. Allt gott förresten. Så gott att vi måste ta om.
Och då hade vi ändå detta kvar:
20160428_150755
Moussebakelse, chokladfudge och macaron.
Sedan tog det stopp i magen och efter några koppar te och kaffe satt vi bara kvar och njöt av den speciella cafémiljön. Afternoon tea blir det varje torsdag (inte för oss kanske men i caféet) med två sittningar, en kl 3 och en kl 5.
20160428_153252
Tidigare var detta en Metodistkyrka, också kallad för Emanuelskyrkan, som blev ett café för några år sedan. Caféet är ett så kallat socialt företag, det vill säga här ska man inte bara producera varor och tjänster utan här finns också plats för att utveckla människor, som inte lika lätt som andra blivit integrerade i samhället.
/Eia
www.stadsmissionenscafe.se

Nya tider för majblomman

image

Jag mötte en riktig försäljare häromdagen. ”Vill du köpa en majblomma”, undrade en mellanstadiekille.
Ja det kunde jag ju men vad kostade de? 20 kr för den billigaste varianten. ”Fast jag tror inte att jag har några pengar på mig”, sa jag.
Då kom kommentaren : ”Det gör inget,  jag tar kort!”
”Och förresten varför inte köpa den här populära varianten,  med pins så tappar du den inte. Pengarna går ju till ett bra ändamål. ”
Om ni undrar så fick jag betala 60 kronor!
Vilken försäljare!
/Eia

Besök i tiggarnas hembyar

”Bombarderad med intryck försöker jag sammanfatta. Hur kan de fattiga romerna bäst hjälpas till ett bättre liv där man inte ser det som bästa alternativet att åka till Sverige och tigga på gatorna?”

Så här bor de som tigger på våra gator.

Så här bor de som tigger på våra gator.


Kitte Ståhl är nyss hemkommen från en omtumlande resa till tiggarnas hembyar i Rumänien, ihop med Hjärta till Hjärta. Det är Kitte som har tagit initiativ till ”Jag ställer upp knappen” i Linköping som nu samlat in långt över 300 000 kronor till Hjärta till Hjärtas hjälpverksamhet för tiggarna i Rumänien.
Kitte sammanfattar här sina intryck från resan, för bloggen. Det är viktig läsning!
”I byn Pauleasca träffar vi Florin och Marianne som arbetar med organisationen Somebody Cares (som stöds av Hjärta till Hjärta!). Florin är rumän och född i byn. Hans fru Marianne kommer från Holland. De har under många år arbetat med att hjälpa de fattiga romerna. Barnen kommer till after school och får mat och hjälp med läxor bl a. Man ger råd och stöd i allehanda frågor och kan på ett utmärkt sätt avgöra hur hjälp utifrån kan fördelas på ett genomtänkt vis.
Husen kantar den lilla stigen ganska tätt. Vi har alla vattentäta skor eller gummistövlar, och det behövs. Vägen övergår snart i ett slags lerigt dike.
Barnen var nyfikna på besöket.

Barnen var nyfikna på besöket.


Husen är dåliga och saknar bekvämlighet. Vissa är skjul. Några hus är under uppbyggnad. En kvinna som bygger ett stort, nytt hus vill inte att det ska fotograferas. Hon har varit i Linköping och tiggt, som jag förstår.
Lera och sopor
Det bestående intryck som fastnar är soporna. Lagrat i leran och synligt i diket ligger plastflaskor, skor, gamla trasor i stora mängder. Åratals lager. Vi klafsar i lera och skräp. Men stämningen i byn är lugn och vänlig. Alla åldrar är hemma och ute. Man kommer fram och småpratar ibland. Barnen är intresserade och rara. Kläderna är av blandat slag men inte iögonfallande dåliga.
En bygata

En bygata


Vi besöker två byar längre upp i dalen, dit man måste åka med fyrhjulsdrivna bilar i flodfåran några kilometer. Skolan i byn är bara öppen två dagar i veckan. En pojke går 8 km över berget till en skola för att få undervisning varje dag. Han går ensam.
Vi besökte en läkarmottagning i Pitesti där läkaren med sin assistent arbetade i ett mycket enkelt rum i en lokal som saknade toalett. Vi träffade kirurgen från det allmänna, rätt slitna, sjukhuset som uppgivet frustrerad oförblommerat uttryckte hur hopplöst det var att arbeta med människor som krävde så mycket och inte kunde inordna sig i några som helst regel- eller moralsystem. Vi träffade den medkännande direktören på den toppmoderna privatkliniken intill som vid sidan av de inkomstbringande privatpatienterna lät göra gratisundersökning på skolor av alla barn, som en slags Robin Hood-idé.
EU-pengar förändrar inte
Vi träffade universitetsstudenter som på fritiden arbetar med barnen från de hundratals familjer som lever på soptippen utanför staden. Strax därpå träffar vi representanter för dem som fått i uppdrag av kommunen att förvalta EU-medel på ca 3,2 miljoner euro, för att arbeta med familjerna kring soptippen. De presenterade ett ambitiöst program men berättade också om stort misstroende från familjerna. Utplacering av toaletter väcker t ex ilska. Ingen direkt förändring märks, trots den gigantiska finansieringen.
Ledaren för det romska partiet i området uttrycker sin frustration över EU-pengar som läggs på jobbförberedande kurser för romer som saknar förankring i deras tillvaro. Det leder inte till förändring eller arbete, enligt honom.
Gnosjöandan inspirerar
Affärsmannen och den entusiastiske sociale entreprenören Valentin Preda är med oss under resan. Han häpnar över de stora EU-summor som läggs på projekt som inte leder till förändring. Samtidigt uppmuntrar han oss och håller ett glödande, entusiastiskt tal om Gnosjöandan, som han imponeras av och som kan appliceras i Rumänien.
Nu har två ”field officers” anställs av Valentin Predas sociala stiftelse, för att hjälpa till på plats med underlag och inventering så att hjälp hamnar rätt. Ett grönsaksodlarprojekt i Gradinari är ett lyckat resultat där den fattige daglönaren med lite igångsättningsstöd fått ett bra liv med en växande verksamhet.
Hur hjälpa bäst?
Läkare från Sverige som är med på resan samtalar med kolleger från Rumänien och funderar kring hur en eventuell insats ska kunna utformas. En företrädare för Xcons Örebro undersöker möjligheten att åka ner senare med en grupp och bygga en lekplats för barnen i Pauleascaområdet.
Volontärer som jag själv funderar på hur hjälp ska bedrivas så att motivationen ökar för tiggarna att stanna hemma och bygga en hållbar framtid genom arbete istället för att åka utomlands och tigga. Här kan välmenande privatpersoner i Sverige stjälpa snarare än hjälpa om man ger stora summor till enskilda tiggare, som är vana att leva ur hand i mun, där stöd till arbete istället skulle kunna bidra till verklig förändring.
/Kitte Ståhl

Kitte Ståhl

Kitte Ståhl

Rock ger klirr

(null)
Var på Forex idag och satte in 2 000 kronor på Rädda barnens 90-konto.
Vi har varje år skänkt överskottet från Rockfesten (jag har berättat om den i tidigare inlägg här på bloggen) till Rädda barnen. Med tanke på att årets fest var den tjugoförste i ordningen, så har det hunnit bli en rejäl slant som gått dit.
Det känns bra att kunna göra lite nytta, samtidigt som man har så roligt!
Men, ska ni veta, det är inte helt lätt att vilja ge till 90-konton längre. Jag försökte först på Posten, men där såg dom bara frågande ut, sånt hanterar man inte längre. Och på banken kostar det, 140 kronor tror jag, att göra en insättning. Men på Forex gick det hur bra som helst, och idag också snabbt vilket inte hör till vanligheten här där kön till kassorna ofta ringlar sig långt ut på gatan!
/Lotta

Fynda på Hjärtat!

image
Var med Kitte Ståhl på Hjärta till Hjärta i torsdags kväll, och kollade runt. Georg, en av Hjärtats 200 (!) voläntärer bär självklart knappen, som Kitte lanserat ihop med Hjärtat till stöd för tiggarna i deras hemländer. Knappen har nu dragit in en kvarts miljon, 250 000, kronor fick Kitte reda på i veckan. Är det inte otroligt, fantastiskt!! Och insamlingen fortsätter.
I början av februari kommer SKL (Sveriges kommuner och landsting) till Linköping för att ha en konferens ihop med Hjärta till Hjärta om tiggeriet och migrationen. Kitte har då ombetts att vara där och presentera sin knapp. Förhoppningsvis tar sedan andra kommuner i landet efter.
image
Hittade en hel del snyggt, som den här strama teakbyrån. Men har ingen plats, varken för den eller den blåvita somriga soffan som jag tyckte mycket om. Båda kostade lika mycket (lite), drygt 1000 kronor.
image
Dry martini-glasen tänkte jag slå till på, perfekta för en riktiga draja. Men jag behöver fler än två, så det fick vara.
image
image
Det enda jag köpte var den här lilla virkade duken för 40 kronor. Jag tänker ha den som underlägg i en brödkorg. Kvinnokraft i dess prydno som är på väg att försvinna. För vem gör sådant här idag?
/Lotta

Här bjuds man på godsaker!

20150122_140232
Allt oftare väljer jag Coop Forum på Garnisonsområdet i Linköping när det ska handlas hem mat. Affären ligger bra till på vägen hem från stan och den är oerhört fräsch att handla i!
Men framför allt, här bjuds kunderna nästan alltid på något gott att äta. I julas fick jag en stor tallrik med diverse julmat i handen när jag kom in! Och häromdagen var det frukter och jordgubbar som hade lagts upp så här läckert. Vi var många som smakade på både det ena och andra.
Kan inte fler affärer följa efter?
/Eia

Knappen gör skillnad

image
Heja Kitte!! I Corren idag står att läsa att Kittes knapp dragit in 185 000 kronor på bara en månad. 185 000 kronor som kan göra livet lättare att leva för tiggare i deras hembyar!
Och knapparna fortsätter efterfrågas. De finns bland annat att hämta hos alla kyrkor i stan, även på Clas Ohlsson.
Kitte som kom med iden till knappen i höstas, har verkligen visat att en enda person kan göra skillnad! All heder till henne. Hon är En given kandidat till Årets Linköpingsbo, om nu den utnämningen finns kvar, om ni frågar mig!
/Lotta

Vi ställer upp!

Kompisen Kitte Ståhl kom med en lysande idé, för någon månad sedan. Driftig som hon är har hon också genomfört den och i veckan uppmärksammade Corren kampanjen som Kitte driver ihop med Hjärta till Hjärta, med ett stort reportage i tidningen. image
Hjärta till Hjärta jobbar sedan länge med olika projekt stödprojekt i romernas hembyar, i Rumänien. Kittes idé är lika enkel som självklar. Genom att bidra ekonomiskt till organisationens arbeta ökar vi tiggarnas chans till försörjning i hemlandet.
Knappen signalerar också för de utblottade romer som sitter på våra gator att vi ställer upp för dem, även när vi inte lägger en peng i muggen.
Knappen kostar 100 kronor men du kan också betala mer, via det inbetalningskort som följer med den.
Det har redan blivit en rykande åtgång på knappar som kan hämtas på Hjärta till Hjärta, men också på Claes Ohlsson, i Linköping. Flera som jag känner har t ex rekvirerat knappar för att ha på sina arbetsplatser och dela ut, eller till vänner och bekanta.
Varför inte ge bort dem som julklapp?
/Lotta

Lite skryt . . .

image

Nu ska jag skryta lite.  För tredje gången har jag skrivit ett magasin åt Östgötamat.
Jätteroligt att få jobba lite och framför allt roligt med förtroendet från Östgötamat och Louise Alenbrand.
Tack också till Pernilla Stridh på Ariom som alltid göra så snygga sidor.
Tack också till min a-kassa som så småningom gav mig tillåtelse att göra det här jobbet.
”Bara för den här gången”, sa man.
Jag lovar,  snart säger vi Hej då för alltid, a-kassan och jag.

image

Antibiotika och djurhållning är ett av ämnena i magasinet.

image

Det vilda,  klimatsmarta köttet är ett annat.

Magasinet hittar man bland annat på turistbyråer i Östergötland och på vissa restauranger.
Här kan du också läsa den:
http://www.ostgotamat.se
/Eia

Vatten över huvudet

2014-06-12 14.35.35
Det här var innan de flesta av oss hade hört talas om Ice Bucket Challenge! Mitt barnbarn Lova kände en varm junidag för att svalka av sig med en hink iskallt vatten. Eller om hon helt enkelt ville testa om den nya klänningen krympte om den blev blöt?
I dag häller både kända och okända hinkar med iskallt vatten över sina huvuden. Allt för att uppmärksamma sjukdomen ALS. På www.ullacarinstiftelse.se kan man läsa om sjukdomen och få veta hur man kan stödja den så jätteviktiga forskningen om ALS. Ulla-Carin Lindquist var en journalist, som en tid arbetade i Norrköping men sedan blev en känd profil i tevenyheterna. När hon, 50 år gammal, drabbades av sjukdomen bestämde hon sig för att skriva en bok om den samt medverka till att det blev en dokumentärfilm för att uppmärksamma ALS, som det idag inte finns något botemedel mot.
Läs mer på:
www.ullacarinstiftelse.se
/Eia