En skämsig historia

Det här är lite att skämmas över. Jag kliade mig i örat med en tops, och ja, jag tog i för mycket, och ja, för långt in! Hjälp, ropade jag till maken, du måste få ut den med en pincett. Alltså ”bara” den lilla bomullstussen , inte hela pinnen!

Först skällde han på mig (inte utan anledning, han menade väl att jag var vuxen nog att veta bättre), sen skakade han på huvudet och sa att det är omöjligt. Nästa morgon fick jag ringa till vårdcentralen. Fy vad dum jag kände mig. Att behöva anlita en ansträngd vårdapparat för en tops. Men jag var tvungen att komma, sa sjuksköterskan, och tillade: Du är välkommen!

En för mig okänd läkare på min vårdcentral (tur var väl det) pillade en bra stund och sa något om att det var värst vad den kommit långt in. Jag mumlade något om att det var väl första gången han var med om en sådan här dum grej. Men nej då, trots att han inte kunde ha varit läkare så lång tid, hade han det. En gång dessutom så satt pinnen inne i örat också! Herregud!

200 kronor fattigare, men med bättre hörsel och ett löfte till mig själv att ALDRIG någonsin mer närma mig öronen med tops, gick jag lättad från vårdcentralen. Skämdes fortfarande för att jag tagit upp dyrbar tid , egentligen hade jag behövt mer vård, en jäkla enveten infektion med hosta och bihåleinflammation var i högform just då men jag ville bara skynda mig därifrån så fort som möjligt.

Så, nu har jag levererat den bekännelsen! Jag berättade för Lotta dagen efter och tänk, hon skrattade. Märkligt.

/Eia

PS Bäst jag erkänner det med en gång innan något av mina barn berättar. Jo, jag har gjort exakt likadant en annan gång. Det är 21 år sedan och borde vara preskriberat. Men jag lärde mig visst inte så mycket av den gången.

 

Jag vet . . .

image

. . . att jag någon gång på sensommaren sa att jag aldrig mer skulle gå i träskor. Då stukade jag en av fötterna i dem
Det hade jag visst glömt! Med träskor på fötterna sprang jag fram till en stentrappa, barnbarnet Majken stod oroväckande nära för att falla bakåt i trappan.
Fick tag i Majken,  men snubblade med träskorna och  föll strax efter rakt ner i trappan.

image

Benskörheten verkar inte ha slagit till ännu för även om det gör ont här och där kan jag gå haltande. Och huvudet klarade sig mirakulöst nog!
Usch det var riktigt läskigt!
Nu SKA träskorna väck!
/Eia

Spring du Lotta!

image

Snart två veckor sedan jag hoppade i träskorna för snabbt, för snett och med för blöta fötter. ..
Jag vill också ut och springa som Lotta! !!!!
Men jag är ytterst medveten om att det bara handlar om stukad fot och inget allvarligare!
/Eia

Diversearbetare Eia

image
Inte ser det här huset så inbjudande ut precis. Kunde det inte vara lite tjusigare? Men hit traskade jag i alla fall häromdagen för nu är min tid på Corren definitivt slut. Det vill säga de extra månader som jag fått lön utan att behöva jobba är över. Hur fort gick den tiden?
Eftersom det är några månader kvar till min pension bestämde jag mig för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Vem som nu vill ha en avdankad journalist, som älskar att skriva, helst långt… Jag kände mig lite i vägen i de långa köerna på arbetsförmedlingen. Borde inte jag ta ut min pension i stället för att ta upp (onödiga?) resurser, funderade jag under den långa väntetiden tills jag fick träffa en handläggare.

image
”Så ska du inte känna”, sa min handläggare diplomatiskt och jag bestämde mig för att jag hade all rätt i världen att vara där. Men när jag skulle bli inskriven uppstod ett problem. Arbetsförmedlingens datasystem gillade inte journalister och vägrade godkänna min inskrivning. Det berodde tydligen på att journalister ska gå under något som heter kulturarbetsförmedlingen och i Linköping fanns det ingen handläggare för tillfället som kunde ta hand om oss ”kulturarbetare”.
När blev en journalist kulturarbetare? Om man inte varit kulturjournalist vill säga. Känns jätteskumt.
”Vad ska vi ta för yrke”, undrade min handläggare. Jag borde ha funderat längre än en sekund. Diversearbetare, sa jag. Varför sa jag till exempel inte kirurg? Men nu är jag diversearbetare ett tag fast jag ska leta jobb inom media. Ha, hur lätt är det när varenda mediehus säger upp journalister?
Fast ska den som ger sig! Jag hr knåpat ihop ett CV och ett personligt brev. fyllt i diverse blanketter och ska snart göra min första aktivitetsrapport. Det ni!
/Eia

Havet som soptipp

image

En jättestor hög med allsköns bråte möter den som tar steget in i Sjöfartsmuseet i Göteborg. Herregud, ser det ut så i våra hav!
På museet pågår utställningen Out of sea, som handlar om allt det skräp som dumpas i havet. Utställningen handlar väldigt mycket om plastens roll för människa och natur.
Kolla här vad vi slänger mest av vid våra stränder:

imageUtställningen arrangeras i samarbete med projektet Ren kust i Bohuslän men vi vill väl ha rena kuster överallt. Eller hur?
Jag läser i utställningslokalen att det varje år hamnar 6,4 miljoner ton sopor i havet och att det enbart längs Bohuskusten sköljs upp cirka en kubikmeter skräp. I timmen. Mycket av skräpet är av plast.
Jag läser vidare att 95 procent av alla stormfåglar i Nordsjön har plast i sina magar. Även betesdjur utefter kusterna får i sig skräp som flyter i land. Plast bryts inte ner men finfördelas  med tiden. Och skapar nya problem och får effekter på det marina livet som i sin tur kan komma påverka även vår hälsa.

image*
Allt vi slänger har olika nedbrytningstid. Men vem är det som slänger allt detta skräp? det kan man verkligen fundera över.
Kommer du till Göteborg före 18 maj hinner du se utställningen. Sjöfartsmuseet vids Stigbergstorget har också fina permanenta utställningar samt ett akvarium med fiskar från när och fjärran.
/Eia
www.sjofartsmuseum.goteborg.se

Singoalla har något att berätta

image

Jag mötte Singoalla Millon på Göteborgs stadsmuseum och utställningen ”Vi är romer”. Hon fanns där för att kunna berätta om hur det var att leva i tält, om att aldrig få stanna på en plats,  om att nekas  sjukvård, om att inte få kuponger till mat under andra världskriget därför att romer ansågs vara lösdrivare.

image

Men, sa Singoalla, många var också snälla och gav oss mat. Att få vara i Sverige är  himmelriket jämfört med andra länder.
Då finns det ändå mängder med berättelser om hur illa romer har behandlats i vårt land.

image

Utställningen ger oss romernas historia med århundraden av förföljelse och hur de betraktats som avskum.
”Vi är romer” kommer att pågå längre än beräknat på grund av det som hänt med registren över romer.
Om du kommer till Göteborg ska du inte missa utställningen. Den pågår fram till 12 januari nästa år.
www.stadsmuseum.goteborg.se
/Eia