Snyft. Eller vådan av att inte tänka efter före…

I helgen skulle den äntligen väck, den skrymmande gamla datorn som stått i vårt sovrum i åratal utan att vi använt den.

Sagt och gjort. Jag städade och fejade och var så nöjd när maken kört iväg med hårddisk, skärm och sladdar som stått och samlat damm under många år, till tippen.

Men innan datorn plockades ned såg jag till att föra över alla bilder som jag sparat i den, på ett USB-minne.  Här talar vi om hundratals bilder från familjesammankomster och semestrar från början av år 2000 och minst ett tiotal år framåt. Självfallet kollade jag också att bilderna verkligen låg i USB:n innan jag tog ut den lilla manicken ur datorn…..

Det jag INTE gjorde, vilket jag tänkt att göra innan vi slängde ut hårddisken för gott men så kom något annat emellan, var att också kolla USB:n i den dator vi använder. Bara för säkerhets skull. En stund efter att maken farit iväg till tippen jag gjorde jag just det och….blev iskall. För minnet var tomt. BLANKT.

Fråga mig inte hur det gått till, men den känslan!

Jag slängde mig på telefon men för sent. Hårddisken var redan kraschad. Maken hade bänt loss den från sitt hölje innan han åkte med resten av datorgrejerna till tippen. En omild behandling som sina spår.

Nu är den kraschade hårddisken hos datadoktorn som ska bedöma om, och i så fall hur mycket, av det som lagrats går att rädda.

Jag sörjde de försvunna minnena i flera dagar. Men så var vi på Fixar-IT i Tannefors och fick lite hopp. Hårddisken är nu på väg till ett lab i Norge, som specialiserat sig på att rädda data från kraschade hårddiskar. Om en vecka, och 1500 kronor fattigare (priset för en första analys), får vi reda på OM något på disken går att rädda och i så fall; HUR STOR andel av den lagrade datan som kan återställas.

Kanske, kanske finns det hopp än. Det är bara ett litet aber….och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta ställning till det när domen faller om en vecka. För OM data kan räddas kommer det att kosta runt 8000 kronor. Och det utan att vi ens kan få garantier för att just bilderna finns med på den delen av minnet som går att återställa! För att det skulle gå att återställa all data på en hårddisk som är så skadad som vår, det bedömde den behjälplige killen på fixar-IT som helt uteslutet…..

VARFÖR kan jag inte lära mig att tänka efter före!
/Lotta

 

 

 

 

Platt fall och sedan…Vårsalong

Det kunde gått så mycket sämre…

Kunde slagit ihjäl mig i tvättstugan i söndags, men det slutade med lite ömma partier här och där och en rejäl reva i ansiktet som förhoppningsvis snart är läkt. Blir väl ett ärr, men det spelar ju ingen roll i ett redan rynkigt fejs:)

Det som hände är att klumpiga jag snubblade över ett moppskaft som stack ut i gången, jag hade själv ställt moppen där för att den skulle rinna av i tvätthon. Samtidigt halkade jag i en vattenpöl på golvet och föll handlöst, for med huvudet före rakt in i tvättmaskinsluckan som stod öppen…. Det blev en hörbar smäll kan jag lova. Ett under att jag höll!  Maken tänker tvinga mig att bära hockeyhjälm med visir när jag är i tvättstugan fortsättningsvis… Bättre är väl att han sköter tvätten, tycker jag:) Men allvarligt talat är jag tacksam. Det kunde gått riktigt, riktigt illa.

Efter smällen åkte jag på klädbytarträff hos Kitte. Glömde ta bilder, var väl fortfarande uppskakad av det som hänt, men vi hade det trevligt som vanligt och jag fick dessutom med mig en hel kasse med fina grejer hem. Bland annat några varma, goa tröjor och ett par snygga Massimi Dutti jeans, som Benettes dotter Malin skickat med.

Och igår var jag på Vårsalongen i Stockholm, i år är den tillbaka på nyrenoverade Liljevalchs konstmuseum på Djurgården. Brukar försöka se Vårsalongen varje år och blev inte besviken denna gången heller. Gillar mixen av stilar och tekniker och att det ofta är tidigare oprövade konstnärer som här får chansen att visa upp sig.

/Lotta

Elin Woksepp Åleheim porträtterar sig själv i helfigur

Barnpsykiatriker Ann Fristedt jobbar som skolläkare i Linköping, när hon inte tovar små söta minihundar i ull.

Konstnären Bea Szenfeld jobbar i papper. Mängden bebisar får besökarna att stanna upp och reflektera -i mitt fall gick tankarna till krigets fasor.

Den här nunan är omisskännlig. Akademins ständige sekreterare Sara Danius är porträttlik avbildad i tovad ull, av konstnären Monika Eriksson.

 

Andas in -andas ut. Ett år med Yoga. Konstnären Stefan Bennedahl har tålmodigt tillverkat en ”arme” av yogande människor, i keramik.

Måste ha varit tidsödande att åstadkomma dessa CD-omslag. Eva Kitok har broderat för hand.

Hunden Rolf. Charmig uppsyn, eller hur!?

När Dag får bestämma…

….över en förskolefri dag blir det inte utflykt till Tekniska museet med pannkakslunch där som farmor ambitiöst planerade när jag var där i förra veckan, som ersättning för den utlovade pulkaåkningen i Vasaparken. Det var innan snön kom, regnade strilade ned utanför fönstren.

Dag ville hellre stanna hemma och leka med farmor och alla sina saker, och gå i pyjamas hela dagen. Och så fick det bli. Till lunch beställde den unge herrn ostekt blodpudding… Lättlagat blev det i alla fall😊

/Lotta

Goa Gööteborrrg

En kväll hos Lena i Majorna, och nästa kväll hos lillayster Helene och hennes man Jan i Onsala, tre mil från stadskärnan. Kitte (Ståhl), Kristina (Hallendorff) och jag gjorde Göteborg i veckan.

Lena, som då hette Ruthström, är vår vän sedan flickskoletiden i Linköping. Direkt efter studenten drog hon till Rivieran och Nice, och har bott där sedan dess, men vi har hållit kontakt hela tiden så när vi ses som nu känns det som om det var i går vi träffades senast, även om det i realiteten hunnit gå några år. Som pensionär är både Lena och maken Claes titt som tätt i Göteborg, där barn och barnbarn finns på promenadavstånd från deras mysiga övernattningslägenhet, en rymlig etta i Majorna.

På kvarterskrogen Plankan, här Lena och Kitte

Den bodde vi i alla fyra vilket gick utmärkt med dubbelsäng och bäddsoffa och tack vare att Claes sov över hos barnbarnen som ändå behövde passning. Galant lösning för vår del. Hoppas att även morfar Claes tyckte detsamma:)

På promenad i Haga

Vi anlände i regn och rusk men nästa dag var det riktigt bra väder för att vara Göteborg; alltså fortsatt grått men varken blåst eller regn. Vi strosade runt i Haga med mysiga affärer och kaféer, besökte Feskekörka och åt lunch i Saluhallen; pitabröd sprängfyllda av falafel, sås och grönsaker för 50 kronor styck.

på jakt efter inget, men här finns nästan allt

Plastbågar à la 60-tal, eller är det 70? Så här ska i alla fall solglasögonen se ut i vår, hävdade denna unga dam som vi stötte på i en av Hagas många vintagebutiker

Pendeln till Kungsbacka tog tjugo minuter. Där hämtade min fina lillasyster som precis slutat dagens arbetspass.

Helene❤️

Kan inte tänka mig en bättre person än Helene att få hjälp av om man är gammal och/eller sjuk och behöver vård i hemmet. Jobbet som undersköterska inom hemtjänsten är tungt och krävande, men Helene älskar det. Och brukarna som det heter numera älskar henne.

Färska räkor och vin hemma hos Helene och Jan i köket i Onsala. Kan inte bli mycket bättre!

/Lotta

 

 

Åter på Junibacken

 

Var på Junibacken för andra gången i mitt snart 69-åriga liv häromveckan och blev helt såld. En helomvändning från vad jag tyckte om Astrid Lindgrens sagomuseum på Djurgården när jag besökte det för något år sedan, vittnar ett äldre på blogginlägg om. Då var jag ganska besviken, mest för att jag saknade den viktigaste sagofiguren av dem alla där: Pippi. Och visst, att inte Pippi som figur finns med på Villa Villekulla tycker jag fortfarande är helt oförståeligt. Hon syns inte ens på bild. Men i övrigt är jag såld. Skälet: Till skillnad från förra gången jag var där med Dag åkte vi nu sagotåget genom Astrid Lindgrens, mycket verklighetstroget uppbyggda, kända sagomiljöer.

Dag, 2,5 år, är fortfarande för liten för den upplevelsen ska sägas här direkt. Ronjas rövare, troll och vittror, draken Katlas väsande, blixt och dunder och en gigantisk råtta med dinglande svans som vakar över Nils Karlsson Pysslings näste. Det fanns mycket som skrämde i mörkret, men farmor njöt av färden genom sagans land där självaste Astrid Lindgren guidade genom miljöerna med sin välkända röst.

Vilken tur att fler barnbarn står på tillväxt, så farmor får komma tillbaka hit snart igen. Hjalmar (två år i maj): Snart är det din tur!
/Lotta

Ps: Inträde för en vuxen och ett barn till Junibacken kostar 350 kronor. Med pannkakslunch och så inköp av en bil som den lille vägrade släppa när vi passerade museishopen (en rolig affär med många fina böcker och andra köpvärda prylar) gick kalaset löst på en bit över 500 kronor. Dyrt men, faktiskt, värt pengarna! Ds

Kalas på Lönnebacka och Ida hänger i flaggstången -en av många sagomiljöer vi passerar med sagotåget

Vilken dröm att få borsta Pippis häst

Årets fest; Rockfesten

Vi -d v s jag och maken Lolle som också är kapellmästare i Linköpings Rockband, och våra goda vänner Benette och Mats Hammar- började i liten skala (60 gäster) år 1993. Linköpings Rockband spelade då som nu på Rockfesten och ett antal av deltagarna är desamma, om dock något mer ålderstigna….,men i övrigt finns inte så många likheter mellan festen då, och det jättekalas som Rockfesten kommit att bli på senare år.

I Rockfestens begynnelse serverade vi starköl och varmkorv. Våra barn som då var i tidiga tonåren hjälpte till med utskänkningen. Vi hade charader och delade ut pris till bästa rockutstyrsel.

Lolle, Mats, Benette och jag, i guldjackan som är ett måste på varje Rockfest😊

Sen dess har Rockfesten vuxit. Mer och mer för varje år. I år var det tredje året i rad som vi höll festen på Harrys i Linköping. Runt 450 personer blev vi till slut (från tjugoåringar till 75+ och t o m, några 80-plussare) varav de flesta också åt buffet innan dansen. En helt makalös god buffet för det facila priset av 150kr. Tack Fredrik och alla ni andra på Harrys för ett proffsigt arrangemang!

Vilket drag det blev, i vanlig ordning! Och vilken musik! Jag är visserligen partisk men vågar här och nu utnämna Linköpings Rockband till ett av Sveriges, ja kanske Sveriges, bästa coverband och Rockfesten i Linköping till årets roligaste fest!

Ni som inte var där är är välkomna nästa trettondagsafton så kan ni bedöma själva!

/Lotta

(ni får ursäkta att bilderna både är mörka o suddiga… Kan tillägga att jag faktiskt körde hem i år men det syns ju knappast på bilderna att jag var spik nykter 😉)

Johan Rigbrant, Sigbjörn ”Sibban” Olofsson, Henning Palmefors, Ludvig Ludde” Jansson o Marcus Linge. Alla trogna Rockfestare sedan begynnelsen

Trio som gillar LRB -och Rockfesten

De här fina pojkarna prickade av gästerna vid ingång. Oscar och Philip Henriksson, barnbarn till Benette och Mats var kvällens yngsta deltagare, men bara fram till klockan halv tio då de tog bussen hem.

Från oss till er: En riktigt God Jul

Dags att önska en riktigt God Jul så här dan före dopparedan, så det gör vi nu Eia och jag: God Jul allesammans😍

Eia utan ett leende ser man sällan. varför undrade jag och fick förklaringen att maken, fotografen, tvingat ner henne i knäsittande och sedan kom hon inte upp för egen maskin igen..
Ryggen är ”rutten” (degenerativa förändringar som vi alla gamlingar har mer eller mindre av…) var doktorns kärva besked, så nu väntar hon på att bli opererad mot det onda vilket i bästa fall kommer att ske någon gång i början av nästa år.

Eia och jag har inte legat på latsidan precis under senaste månaderna  även om det ser ut så här i bloggen, då det varit tunnsått med inlägg en tid…Det är det här med oss och teknik. Eia kan inte längre göra inlägg på bloggen då lösenordet till vårt bloggverktyg som är wordpress gått upp i rök!! Mitt fel, jag vet, jag fick det en gång och trodde jag sparat det…Och någon support från wordpress värd namnet går inte att få. Grrr…

Bloggen är ju Eia och jag i ett team så utan henne känns det inte lika meningsfullt för mig heller att fortsätta. Vi får ta oss en funderare efter helgerna och se hur vi ska göra. Antingen så lyckas vi lösa inloggningsproblemet och kan fortsätta som tidigare när vi i alla fall hade ambitionen att göra, och gjorde, ett par inlägg varje vecka, i snitt. Eller så löser vi det inte utan får lägga ned. Besked kommer. Förresten; vore intressant att veta om någon skulle bry sig om vi stänger igen bloggen!?

Här i huset är julfint och stilla för tillfället men det blir ändring på det när sönerna med respektive och småttingarna Dag och Hjalmar snart dimper ned. Ser fram emot en lång julhelg tillsammans. Eia med make J-C är på väg till västkusten och firande med deras stora familj där barnbarnen hunnit bli sex stycken. Hittills. Eia  kommer inte tomhänt till julfirandet hos sonen och sonhustrun, om nu någon trodde det. Hon har t o m packat ner julduken😊

På återseende!

 

 

 

 

Bästa vägkrogen

Tindered vägkrog som ligger utmed E22:an, söder om Valdemarsvik och inte långt från avfarten till Loftahammar, måste vara landets bästa vägkrog! Hemlagad mat, diger matsedel, trivsam, ombonad miljö och stor variation av sötsaker till kaffet.

Efter att maken och jag gjort en tur till Flatvarp häromdagen för att se till sommarhuset åkte vi hit för att äta en sen lunch. Att det var fullt med bilar på parkeringen trots att det var en vanlig måndag, säger en hel del om krogens popularitet.

Vi åt strömmingsflundra med hemlagat (förstås!) potatismos, skirat smör och lingonsylt. TIll det salladsbord med rikligt med bönor av alla de färger och sorter. Allt otroligt gott och väl värt de 115 kronorna som maten gick på (dagens rätt är billigare, men vi var inte sugna på pasta).

Ett antal olika dagstidningar finns också att läsa -självfallet

Lokalen är mysigt inredd och ombonad.  Här finns också en välsorterad presentaffär för den som är sugen på shopping.

Anette och Harald Hjalmarsson (moderat kommunalråd i Västervik) som äger närbelägna Tindered gård driver vägkrogen ihop med sina döttrar. Ett besök här rekommenderas verkligen, också för alla som inte råkar vara förbipasserande billister.

/Lotta

Trevlig och ombonad miljö

 

Presentboden går inte heller av för hackor…

 

Familjen Haraldsson på närbelägna gården Tindered äger och driver vägkrogen

Bokcirkeln i Bankekind

Benette hade bullat upp med god soppa gjord på fänkål, apelsin och en massa annat gott, och till efterrätt en fantastiskt smarrig saffranscheesecake (recept sist i inlägget), när bokcirkeln träffades hemma hos henne, i Bankekind, i går.

Jag hade tyvärr inte gjort hemläxan den här gången, som var att läsa ”Vi som var föräldralösa” av Kazuo Ishiguro. Detta eftersom jag den sista månaden varit helt uppslukad av tegelstensromanen ”Ett litet liv.” Men de i cirkeln som läst Ishiguro tyckte om berättelsen och konstaterade att årets nobelpristagare är en ovanligt lättläst sådan.

”Ett litet liv” är en fantastisk, fascinerande men till sina delar också otäck berättelse om fyra män i New York. Det är en bok om starka, starka känslor, nära vänskap, kärlek, relationer och sorg. En otroligt fascinerande men stundtals också plågsam läsning. En helt oemotståndlig bok. Läs den!

/Lotta

 

Verk av årets nobelpristagare

 

Fantastisk läsning

 

Smaskens

Välkommen advent

Redan advent…Visst är det märkligt! Adventsstämningen börjar infinna sig här hemma, i takt med att adventsgran hämtats och nu lyser utanför entrén, och mossa och ris fått flytta in från skogen. Fisksoppan som vännerna ska bjudas på till söndagens traditionella sopplunch är också klar, liksom brödet och saffransmazarinerna.

Ja, det är förunderligt hur tiden rusar, men ändå inte….Ju äldre man blir och närmar sig det obönhörliga slutet, döden, desto snabbare går åren. Det vore väl snarare konstigt om det inte vore så!

Hur är det för er? För egen del skrämmer mig inte tanken på döden längre, så som den gjorde när jag var yngre (inte för egen del i alla fall, däremot griper ångesten tag vid tanken på att något skulle kunna hända barn och barnbarn…) Jag vill självfallet leva så länge jag bara får och kan (obs leva, inte vara tvingad till förvar på ett hem, då kan det lika gärna kvitta…) Men rädd för att dö. Nej. Jag försöker ta vara på tiden och njuta av den, så länge jag har den.

Glad första advent!/Lotta