Vandring gav span på sorgligt förfall

Ett en gång vackert hus som ägaren låtit förfalla å det grövsta

Någon kilometer utanför Grebo samhälle (ligger utmed riksväg 35 mellan Linköping och Åtvidaberg) ligger gården Viggebyholm. Gården, eller spillrorna av den rättare sagt för byggnaderna är sorgligt förfallna, har ett fantastiskt läge alldeles intill sjön Ärlången.

Kitte skådar ut över förödelsen

Hur kan man låta gamla vackra hus, eller värre en hel gård, förfalla på det här sättet??

Frågan ställde sig både Kitte och jag när vi idag stötte på Viggebyholm, under årets första vandring som vi förlagt till Grebotrakten.

Det går ju att förstå att gårdar förfaller i Norrlands inland, pga brist på pengar och också människor som kan och vill stanna kvar där. Men en fin gård (alltså; innan förfallet satte in) strax utanför Grebo, bara en halvtimmes bilresa från snabbväxande Linköping och ungefär lika långt från Åtvidaberg! En gård med flera boningshus, ladugård och uthus  med ett fritt och högt läge alldeles intill fina badsjön Ärlången! Nog skulle många älska att bo så här! Det är ju ett vansinnigt slöseri att låta ett sånt ställe förfalla, här i Östergötland.

Om väggarna kunde berätta…

En joggande man som kom förbi kunde berätta att gården heter Viggebyholm och ingår i Sturefors egendom, ägaren heter alltså greve Ture Gabriel Bielke.

Greven behöver inte pengarna kan jag tänka mig men ändå, snälla greve Bielke: Hade det inte varit bättre att stycka av Viggebyholm från övriga egendomen och sälja till någon som vårdat gården med kärlek, istället för detta totala, förskräckliga förfall? Jag bara undrar.

/Lotta

 

En gång ett ståtligt hus – men nu ett ruckel

Gården ligger på en höjd med utsikt över sjön Ärlången. Vilken pärla till boende den skulle kunna ha varit, om inte förfallet fått äga rum.

Rester av det som en gång var huset övervåning

Glad påsk med rena fönster

Rena fönster och så lite påskpynt och blommor på det. Välkommen påsk!

Nu har jag storhandlat, bakat och förberett maten till påsk. Ska bli så roligt att få hem alla; barn och barnbarn över påsken som jag tycker är årets trevligaste helg, särskilt när den bjuder på strålande sol som den verkar kunna göra i år.

Och idag kom Ulrika och hennes tjejer från Håkan Städare hem och fixade det absolut viktigaste för att få fram den där vårfeelingen som jag känner att jag fått nu; fönsterputs! 

Det var ett år sedan tjejerna var här sist så det var verkligen på tiden, minst sagt! Fönsterputs är en konst, och skulle jag så hålla på i dagar fick jag dem ändå inte så blanka och fina som Håkan Städare nu fixar på några timmar (och då har vi ändå ett stort hus med många fönster). Till ett vettigt pris också, tack vare rutavdraget på 50 procent som vi pensionärer fortsatt får göra (tack snälla staten för det!).

Nu går jag omkring kring här hemma och njuter i fulla muggar. Det finns inget mycket som slår kombinationen blanka, nyputsade blanka fönster och stark vårsol.

Glad påsk på er alla!/Lotta

 

 

Fönstren är inte täta så här har legat drivor av fluglik mellan dem, i mer än halvåret nu. Så härligt att bli av med det!

Gnistrande rena rutor vare här

Längtar efter att äta frukosten ute

Jag; en vandrande bacillhärd

snö, snö, snö

Har aldrig upplevt en så snörik vecka i alperna tidigare som vi gjorde nu när vi var nere i franska Avoriaz. Och då har jag ändå åkt skidor i Alperna nästan varje år sedan 70-talet. Jag har heller aldrig varit så dunderförkyld på en semester tidigare. Barnbarnsbacillerna som däckade mig hemma innan resan försvann inte i alpluften som jag räknat med. Tvärtom. De piggade istället på sig och gick till förnyad attack!

Förutom bacillerna och berget av näsdukar jag spred omkring mig därnere hade vi en helt okej vecka…) Trots att det dagliga snöandet gjorde sikten så dålig att också de friska i sällskapet avstod från skidåkning en av dagarna. Men det är så här med skidåkning. Får man bara en fin dags åkning så glömmer man de andra dåliga. Och vår sista dag var riktigt fin. Då hade jag börjat känna mig rätt frisk igen, och med sol i backen och fin kall nysnö överallt så fick vi några riktigt härliga, långa åk.

Vi hyrde en pytteliten minietta av kompisar till Ing-Marie och Magnus Olin som var vårt ressällskap. Det är tur att vi fyra känner varandra väl, för hur kul kan det vara att ha ett ressällskap som snorar och hostar och är dödstrött mest hela tiden!? Inte ett dugg kul. Och det är inte heller kul att vara den vandrande bacillhärd som jag förvandlades till där nere…Man vill helst dra något gammalt över sig och slippa se en enda människa, vilket är svårt när fyra vuxna personer ska samsas på tjugo kvadrat…

Det är bara en sak som är bra med förkylningseländet. Det är så himla skönt att bli frisk igen:) /Lotta

Solen visade sig några timmar i alla fall

Crepen som serveras överallt och i alla former är överskattad, tycker jag. Tänk pannkaka med lite jox i

Har aldrig sett så fina sallader någonstans som de som serverades i Avoriaz. Stora och matiga. Här ger sig Ing-Marie i kast med en maxad variant

Förlorade minnen och förbannad fartdåre

Undrar ni hur det gick med den demolerade hårddisken som jag skrev om tidigare här på bloggen, den som vi lät skicka till ett datorlabb i Norge för att se om det möjligtvis skulle gå att rädda några av de flera hundra bilder som fanns lagrade på den. Bilder som jag trodde mig ha laddat över på ett USB-minne när vi skrotade datorn, men dessvärre var det inte så…

Datadoktorns dom över den krashade hårddisken: tyvärr, här finns inget vi kan göra…

…Domen kom häromdagen och den var hård; hårddisken är så illa skadad att det högst sannolikt inte går att rädda något på den.Ville vi ändå försöka kostar det 3 500 kronor i en fördjupad analys först (vi har redan betalat 1500 kr) och sedan kommer själva räddningsaktionen (vars resultat alltså är högst tveksamt) att kosta uppemot 30 000. Minst. Skälet till det höga priset var att ”labbet har tidigare aldrig fått in en hårddisk med så omfattande skador…”

Så nej. Vi får leva utan bilderna, hur trist det nu än är. Och, det kunde ha varit mycket, mycket värre!

I fredags höll delar av familjen på att bli utraderad på grund av en vettvilling i trafiken. Jag önskar intensivt att jag visste vem galningen är som vi mötte på riksväg 35 i höjd med Örminge gård, så att jag kunde läsa lusen av honom ( är rätt säker på att det är en han!).

Det var vid halv sex i fredagskväll som maken och jag åkte med Henning och Hjalmar (som Henning hämtat hos oss) in till stan, eftersom vi skulle gå ut och äta med goda vänner. Maken och Henning satt där fram. Hjalmar i bakåtvänd barnstol där bak, och jag bredvid honom.

På riksväg 35, strax innan Örminge gård svänger vägen svagt t h vid en liten kulle innan den fortsätter ned i en sänka, så sikten är skymd. Där, när vi kommer över kullen, möter vi en galning i vårt körfält som i MYCKET HÖG fart är på väg att köra om tre bilar. Henning bromsar instinktivt och styr bilen in mot vägkanten så gott det nu går med höga snökanter. Bilen vi möter lyckas pressa sig in framför den sista bilen den är på väg att köra om, precis innan vi möts. Det hela är över på några sekunder, men jag lovar; vi var högst några meter från en frontalkrock.

Just där och då kände jag inte så mycket, men ju mer jag tänker på vad som kunde ha hänt, desto mer uppskakad blir jag. Och förbannad!  Den som medvetet sätter sina medtrafikanter i livsfara på det sättet (inte bara vi utan också omkörande bilar kunde ha råkat illa ut) borde straffas rejält och dessutom stängas av som bilförare för gott.

Med det som perspektiv, att vi kunde ha dött alla fyra där på vägen mellan Bankekind och Linköping en helt vanlig fredagkväll, så känns förlusten av bilderna jag sparat i datorn betydligt lättare att bära…

/Lotta

 

 

Storfamilj igen

mysigt med smått i huset igen

Nu är vi fem i huset igen, i alla fall för en-två månader framåt.

Henning, Elin och Hjalmar har flyttat in, tillfälligt, i väntan på att nya bostaden ska bli klar. De har köpt ett litet radhus på Ånestadsgatan i Linköping som totalrenoveras, inget var gjort i huset sedan 50-talet så det behövdes verkligen en rejäl make-over. Och en sådan blir det. Och som säkert många av er har egen erfarenhet av så tar ju renoveringar betydligt längre tid än vad man räknar med. Särskilt som de också gör en hel del av jobbet själva, vid sidan av heltidsjobb och allt annat som hänger ihop med att vara småbarnsföräldrar….

Nej, det dröjer nog lite innan Ånestadsgatan är inflyttningsklart

I helgen tömdes så lägenheten på Mörnersgatan med hjälp av bland andra storebröderna som kommit ned från Stockholm. Såklart hade också Dag fått följa med för att träffa farmor och farmor och, förstås, lillkusinen Hjalmar.

Min mammas gamla plättlagg åkte fram igår när småprinsarna skulle äta lunch, och oj, oj vilken succé det blev. Som de åt! Plättstekningen väcker en massa minnen hos mig, och även hos de sedan länge vuxna sönerna. Min mamma stod ofta och stekte plättar till våra pojkar när de var små. Minns särskilt en gång när vi skulle till Sälen och åka skidor ihop med en annan barnfamilj och mormor skickade med en hel brödburk full med plättar som hon lagat till. Jag lovar, vi hade plättar till alla barnen i flera dagar!

Nu är det jag som står och steker plättar till mina barnbarn i mammas väl använda gamla plättlagg, och det känns bara så himla mysigt!

/Lotta

farmors plättar är smaskens

 

att besöka hästarna i stallet är alltid lika kul

Snyft. Eller vådan av att inte tänka efter före…

I helgen skulle den äntligen väck, den skrymmande gamla datorn som stått i vårt sovrum i åratal utan att vi använt den.

Sagt och gjort. Jag städade och fejade och var så nöjd när maken kört iväg med hårddisk, skärm och sladdar som stått och samlat damm under många år, till tippen.

Men innan datorn plockades ned såg jag till att föra över alla bilder som jag sparat i den, på ett USB-minne.  Här talar vi om hundratals bilder från familjesammankomster och semestrar från början av år 2000 och minst ett tiotal år framåt. Självfallet kollade jag också att bilderna verkligen låg i USB:n innan jag tog ut den lilla manicken ur datorn…..

Det jag INTE gjorde, vilket jag tänkt att göra innan vi slängde ut hårddisken för gott men så kom något annat emellan, var att också kolla USB:n i den dator vi använder. Bara för säkerhets skull. En stund efter att maken farit iväg till tippen jag gjorde jag just det och….blev iskall. För minnet var tomt. BLANKT.

Fråga mig inte hur det gått till, men den känslan!

Jag slängde mig på telefon men för sent. Hårddisken var redan kraschad. Maken hade bänt loss den från sitt hölje innan han åkte med resten av datorgrejerna till tippen. En omild behandling som sina spår.

Nu är den kraschade hårddisken hos datadoktorn som ska bedöma om, och i så fall hur mycket, av det som lagrats går att rädda.

Jag sörjde de försvunna minnena i flera dagar. Men så var vi på Fixar-IT i Tannefors och fick lite hopp. Hårddisken är nu på väg till ett lab i Norge, som specialiserat sig på att rädda data från kraschade hårddiskar. Om en vecka, och 1500 kronor fattigare (priset för en första analys), får vi reda på OM något på disken går att rädda och i så fall; HUR STOR andel av den lagrade datan som kan återställas.

Kanske, kanske finns det hopp än. Det är bara ett litet aber….och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta ställning till det när domen faller om en vecka. För OM data kan räddas kommer det att kosta runt 8000 kronor. Och det utan att vi ens kan få garantier för att just bilderna finns med på den delen av minnet som går att återställa! För att det skulle gå att återställa all data på en hårddisk som är så skadad som vår, det bedömde den behjälplige killen på fixar-IT som helt uteslutet…..

VARFÖR kan jag inte lära mig att tänka efter före!
/Lotta

 

 

 

 

Platt fall och sedan…Vårsalong

Det kunde gått så mycket sämre…

Kunde slagit ihjäl mig i tvättstugan i söndags, men det slutade med lite ömma partier här och där och en rejäl reva i ansiktet som förhoppningsvis snart är läkt. Blir väl ett ärr, men det spelar ju ingen roll i ett redan rynkigt fejs:)

Det som hände är att klumpiga jag snubblade över ett moppskaft som stack ut i gången, jag hade själv ställt moppen där för att den skulle rinna av i tvätthon. Samtidigt halkade jag i en vattenpöl på golvet och föll handlöst, for med huvudet före rakt in i tvättmaskinsluckan som stod öppen…. Det blev en hörbar smäll kan jag lova. Ett under att jag höll!  Maken tänker tvinga mig att bära hockeyhjälm med visir när jag är i tvättstugan fortsättningsvis… Bättre är väl att han sköter tvätten, tycker jag:) Men allvarligt talat är jag tacksam. Det kunde gått riktigt, riktigt illa.

Efter smällen åkte jag på klädbytarträff hos Kitte. Glömde ta bilder, var väl fortfarande uppskakad av det som hänt, men vi hade det trevligt som vanligt och jag fick dessutom med mig en hel kasse med fina grejer hem. Bland annat några varma, goa tröjor och ett par snygga Massimi Dutti jeans, som Benettes dotter Malin skickat med.

Och igår var jag på Vårsalongen i Stockholm, i år är den tillbaka på nyrenoverade Liljevalchs konstmuseum på Djurgården. Brukar försöka se Vårsalongen varje år och blev inte besviken denna gången heller. Gillar mixen av stilar och tekniker och att det ofta är tidigare oprövade konstnärer som här får chansen att visa upp sig.

/Lotta

Elin Woksepp Åleheim porträtterar sig själv i helfigur

Barnpsykiatriker Ann Fristedt jobbar som skolläkare i Linköping, när hon inte tovar små söta minihundar i ull.

Konstnären Bea Szenfeld jobbar i papper. Mängden bebisar får besökarna att stanna upp och reflektera -i mitt fall gick tankarna till krigets fasor.

Den här nunan är omisskännlig. Akademins ständige sekreterare Sara Danius är porträttlik avbildad i tovad ull, av konstnären Monika Eriksson.

 

Andas in -andas ut. Ett år med Yoga. Konstnären Stefan Bennedahl har tålmodigt tillverkat en ”arme” av yogande människor, i keramik.

Måste ha varit tidsödande att åstadkomma dessa CD-omslag. Eva Kitok har broderat för hand.

Hunden Rolf. Charmig uppsyn, eller hur!?

När Dag får bestämma…

….över en förskolefri dag blir det inte utflykt till Tekniska museet med pannkakslunch där som farmor ambitiöst planerade när jag var där i förra veckan, som ersättning för den utlovade pulkaåkningen i Vasaparken. Det var innan snön kom, regnade strilade ned utanför fönstren.

Dag ville hellre stanna hemma och leka med farmor och alla sina saker, och gå i pyjamas hela dagen. Och så fick det bli. Till lunch beställde den unge herrn ostekt blodpudding… Lättlagat blev det i alla fall😊

/Lotta

Goa Gööteborrrg

En kväll hos Lena i Majorna, och nästa kväll hos lillayster Helene och hennes man Jan i Onsala, tre mil från stadskärnan. Kitte (Ståhl), Kristina (Hallendorff) och jag gjorde Göteborg i veckan.

Lena, som då hette Ruthström, är vår vän sedan flickskoletiden i Linköping. Direkt efter studenten drog hon till Rivieran och Nice, och har bott där sedan dess, men vi har hållit kontakt hela tiden så när vi ses som nu känns det som om det var i går vi träffades senast, även om det i realiteten hunnit gå några år. Som pensionär är både Lena och maken Claes titt som tätt i Göteborg, där barn och barnbarn finns på promenadavstånd från deras mysiga övernattningslägenhet, en rymlig etta i Majorna.

På kvarterskrogen Plankan, här Lena och Kitte

Den bodde vi i alla fyra vilket gick utmärkt med dubbelsäng och bäddsoffa och tack vare att Claes sov över hos barnbarnen som ändå behövde passning. Galant lösning för vår del. Hoppas att även morfar Claes tyckte detsamma:)

På promenad i Haga

Vi anlände i regn och rusk men nästa dag var det riktigt bra väder för att vara Göteborg; alltså fortsatt grått men varken blåst eller regn. Vi strosade runt i Haga med mysiga affärer och kaféer, besökte Feskekörka och åt lunch i Saluhallen; pitabröd sprängfyllda av falafel, sås och grönsaker för 50 kronor styck.

på jakt efter inget, men här finns nästan allt

Plastbågar à la 60-tal, eller är det 70? Så här ska i alla fall solglasögonen se ut i vår, hävdade denna unga dam som vi stötte på i en av Hagas många vintagebutiker

Pendeln till Kungsbacka tog tjugo minuter. Där hämtade min fina lillasyster som precis slutat dagens arbetspass.

Helene❤️

Kan inte tänka mig en bättre person än Helene att få hjälp av om man är gammal och/eller sjuk och behöver vård i hemmet. Jobbet som undersköterska inom hemtjänsten är tungt och krävande, men Helene älskar det. Och brukarna som det heter numera älskar henne.

Färska räkor och vin hemma hos Helene och Jan i köket i Onsala. Kan inte bli mycket bättre!

/Lotta

 

 

Åter på Junibacken

 

Var på Junibacken för andra gången i mitt snart 69-åriga liv häromveckan och blev helt såld. En helomvändning från vad jag tyckte om Astrid Lindgrens sagomuseum på Djurgården när jag besökte det för något år sedan, vittnar ett äldre på blogginlägg om. Då var jag ganska besviken, mest för att jag saknade den viktigaste sagofiguren av dem alla där: Pippi. Och visst, att inte Pippi som figur finns med på Villa Villekulla tycker jag fortfarande är helt oförståeligt. Hon syns inte ens på bild. Men i övrigt är jag såld. Skälet: Till skillnad från förra gången jag var där med Dag åkte vi nu sagotåget genom Astrid Lindgrens, mycket verklighetstroget uppbyggda, kända sagomiljöer.

Dag, 2,5 år, är fortfarande för liten för den upplevelsen ska sägas här direkt. Ronjas rövare, troll och vittror, draken Katlas väsande, blixt och dunder och en gigantisk råtta med dinglande svans som vakar över Nils Karlsson Pysslings näste. Det fanns mycket som skrämde i mörkret, men farmor njöt av färden genom sagans land där självaste Astrid Lindgren guidade genom miljöerna med sin välkända röst.

Vilken tur att fler barnbarn står på tillväxt, så farmor får komma tillbaka hit snart igen. Hjalmar (två år i maj): Snart är det din tur!
/Lotta

Ps: Inträde för en vuxen och ett barn till Junibacken kostar 350 kronor. Med pannkakslunch och så inköp av en bil som den lille vägrade släppa när vi passerade museishopen (en rolig affär med många fina böcker och andra köpvärda prylar) gick kalaset löst på en bit över 500 kronor. Dyrt men, faktiskt, värt pengarna! Ds

Kalas på Lönnebacka och Ida hänger i flaggstången -en av många sagomiljöer vi passerar med sagotåget

Vilken dröm att få borsta Pippis häst