Svettigt värre

Vi vandrar vidare på Östgötaleden och har nu avverkat drygt en tredjedel av den ca 141 mil långa leden.

Ni som läst bloggen tidigare vet att målet är att hinna gå hela leden innan vi trillar av pinn och/eller orken tryter. Med den här takten börjar jag tror på att det ska gå!

Är nyligen hemkommen från en tvådagars vandring mellan Kisa och Dansbo, med övernattning i Öknehult. Totalt har vi vandrat nästan tre mil de här dagarna, i rekordvärme och stundtals rätt jobbig terräng.  Inte nog med att leden innehöll en rad branta uppförsbackar som vi segade oss uppför i tryckande värmen, den var också igenvuxen långa sträckor så att vi måste plöja oss fram som i en djungel, genom lårhögt gräs och risiga snår. Det var ingen vidare trevlig upplevelse stundtals och så ska inte en vandringsled behöva se ut!  Bättring efterlyses också vad gäller markeringarna utmed leden! Det är lätt att förirra sig när de oranga prickarna är så utblekta att de knappast syns, ofta sitter de också på för långa avstånd. Vi var på väg att förirra oss helt flera gånger, men lyckades med gemensamma krafter hitta rätt igen och fram kom vi.

Öknehults vandrarhem är ett rätt slitet ställe både vad gäller byggnader och omgivningar, men får ändå en femma i betyg av mig, på en skala från 1-10. Att bada i Stensjön, ett stenkast från vårt lilla krypin, var gudomligt och maten (180 kronors för en trerätters); fyllda champinjoner, pannbiff med lök och potatis samt rabarberpaj och vaniljglass, vällagad och god. Bemötandet var det heller inget fel på. Att övernatta i ett enkelt fyrabäddsrum, middag och frukost kostade 400 kronor per person. Därtill fick jag betala 80 kronor för påslakan och underlakan, som jag inte fått plats för i min lilla rygga.

/Lotta

11-kaffe på Kittes veranda

Tant Margit 94 har jag känt sen jag var liten. Det är en cool gammal dam som klarar sig helt själv och är fortsatt nyfiken på livet. Hon bor visserligen på servicehus i Sturefors sen några år men fortsätter självklart laga sin egen mat och sköta sin lägenhet själv, ”något måste jag ha att göra.”

När jag tar med tant Margit på en dagsutflykt, det brukar bli någon gång om året, får hon välja mål. I år blev det som det brukar bli, vi åkte till Idebo som ligger på en halvö längst ned i Sommen, där hon växte upp på en liten gård med föräldrar och fem syskon.

Men först stannade vi och drack 11- kaffe i Gärdala på bästa vännen Kittes veranda, med snickarglädje och utsikt över sjön Järnlunden.

I trädgården blommade fruktträd, hägg och syren med ett sällan skådat överflöd av vita blommor. Bin surrade, fåglar sjöng, solen värmde och kaffet, som vi naturligtvis blev serverade i gammaldags små nätta koppar, smakade bättre än något kaffe jag druckit på länge. Ja brödet också.

Tack för en fantastiskt härlig stund hos dig Kitte😍 ”Här hade jag kunnat stanna hela dagen”, sade tant Margit när vi gav oss iväg på vår ca tjugo mil långa bilutflykt till Idebo och åter. Jag med!

/Lotta

Jag; en vandrande bacillhärd

snö, snö, snö

Har aldrig upplevt en så snörik vecka i alperna tidigare som vi gjorde nu när vi var nere i franska Avoriaz. Och då har jag ändå åkt skidor i Alperna nästan varje år sedan 70-talet. Jag har heller aldrig varit så dunderförkyld på en semester tidigare. Barnbarnsbacillerna som däckade mig hemma innan resan försvann inte i alpluften som jag räknat med. Tvärtom. De piggade istället på sig och gick till förnyad attack!

Förutom bacillerna och berget av näsdukar jag spred omkring mig därnere hade vi en helt okej vecka…) Trots att det dagliga snöandet gjorde sikten så dålig att också de friska i sällskapet avstod från skidåkning en av dagarna. Men det är så här med skidåkning. Får man bara en fin dags åkning så glömmer man de andra dåliga. Och vår sista dag var riktigt fin. Då hade jag börjat känna mig rätt frisk igen, och med sol i backen och fin kall nysnö överallt så fick vi några riktigt härliga, långa åk.

Vi hyrde en pytteliten minietta av kompisar till Ing-Marie och Magnus Olin som var vårt ressällskap. Det är tur att vi fyra känner varandra väl, för hur kul kan det vara att ha ett ressällskap som snorar och hostar och är dödstrött mest hela tiden!? Inte ett dugg kul. Och det är inte heller kul att vara den vandrande bacillhärd som jag förvandlades till där nere…Man vill helst dra något gammalt över sig och slippa se en enda människa, vilket är svårt när fyra vuxna personer ska samsas på tjugo kvadrat…

Det är bara en sak som är bra med förkylningseländet. Det är så himla skönt att bli frisk igen:) /Lotta

Solen visade sig några timmar i alla fall

Crepen som serveras överallt och i alla former är överskattad, tycker jag. Tänk pannkaka med lite jox i

Har aldrig sett så fina sallader någonstans som de som serverades i Avoriaz. Stora och matiga. Här ger sig Ing-Marie i kast med en maxad variant

Platt fall och sedan…Vårsalong

Det kunde gått så mycket sämre…

Kunde slagit ihjäl mig i tvättstugan i söndags, men det slutade med lite ömma partier här och där och en rejäl reva i ansiktet som förhoppningsvis snart är läkt. Blir väl ett ärr, men det spelar ju ingen roll i ett redan rynkigt fejs:)

Det som hände är att klumpiga jag snubblade över ett moppskaft som stack ut i gången, jag hade själv ställt moppen där för att den skulle rinna av i tvätthon. Samtidigt halkade jag i en vattenpöl på golvet och föll handlöst, for med huvudet före rakt in i tvättmaskinsluckan som stod öppen…. Det blev en hörbar smäll kan jag lova. Ett under att jag höll!  Maken tänker tvinga mig att bära hockeyhjälm med visir när jag är i tvättstugan fortsättningsvis… Bättre är väl att han sköter tvätten, tycker jag:) Men allvarligt talat är jag tacksam. Det kunde gått riktigt, riktigt illa.

Efter smällen åkte jag på klädbytarträff hos Kitte. Glömde ta bilder, var väl fortfarande uppskakad av det som hänt, men vi hade det trevligt som vanligt och jag fick dessutom med mig en hel kasse med fina grejer hem. Bland annat några varma, goa tröjor och ett par snygga Massimi Dutti jeans, som Benettes dotter Malin skickat med.

Och igår var jag på Vårsalongen i Stockholm, i år är den tillbaka på nyrenoverade Liljevalchs konstmuseum på Djurgården. Brukar försöka se Vårsalongen varje år och blev inte besviken denna gången heller. Gillar mixen av stilar och tekniker och att det ofta är tidigare oprövade konstnärer som här får chansen att visa upp sig.

/Lotta

Elin Woksepp Åleheim porträtterar sig själv i helfigur

Barnpsykiatriker Ann Fristedt jobbar som skolläkare i Linköping, när hon inte tovar små söta minihundar i ull.

Konstnären Bea Szenfeld jobbar i papper. Mängden bebisar får besökarna att stanna upp och reflektera -i mitt fall gick tankarna till krigets fasor.

Den här nunan är omisskännlig. Akademins ständige sekreterare Sara Danius är porträttlik avbildad i tovad ull, av konstnären Monika Eriksson.

 

Andas in -andas ut. Ett år med Yoga. Konstnären Stefan Bennedahl har tålmodigt tillverkat en ”arme” av yogande människor, i keramik.

Måste ha varit tidsödande att åstadkomma dessa CD-omslag. Eva Kitok har broderat för hand.

Hunden Rolf. Charmig uppsyn, eller hur!?

Goa Gööteborrrg

En kväll hos Lena i Majorna, och nästa kväll hos lillayster Helene och hennes man Jan i Onsala, tre mil från stadskärnan. Kitte (Ståhl), Kristina (Hallendorff) och jag gjorde Göteborg i veckan.

Lena, som då hette Ruthström, är vår vän sedan flickskoletiden i Linköping. Direkt efter studenten drog hon till Rivieran och Nice, och har bott där sedan dess, men vi har hållit kontakt hela tiden så när vi ses som nu känns det som om det var i går vi träffades senast, även om det i realiteten hunnit gå några år. Som pensionär är både Lena och maken Claes titt som tätt i Göteborg, där barn och barnbarn finns på promenadavstånd från deras mysiga övernattningslägenhet, en rymlig etta i Majorna.

På kvarterskrogen Plankan, här Lena och Kitte

Den bodde vi i alla fyra vilket gick utmärkt med dubbelsäng och bäddsoffa och tack vare att Claes sov över hos barnbarnen som ändå behövde passning. Galant lösning för vår del. Hoppas att även morfar Claes tyckte detsamma:)

På promenad i Haga

Vi anlände i regn och rusk men nästa dag var det riktigt bra väder för att vara Göteborg; alltså fortsatt grått men varken blåst eller regn. Vi strosade runt i Haga med mysiga affärer och kaféer, besökte Feskekörka och åt lunch i Saluhallen; pitabröd sprängfyllda av falafel, sås och grönsaker för 50 kronor styck.

på jakt efter inget, men här finns nästan allt

Plastbågar à la 60-tal, eller är det 70? Så här ska i alla fall solglasögonen se ut i vår, hävdade denna unga dam som vi stötte på i en av Hagas många vintagebutiker

Pendeln till Kungsbacka tog tjugo minuter. Där hämtade min fina lillasyster som precis slutat dagens arbetspass.

Helene❤️

Kan inte tänka mig en bättre person än Helene att få hjälp av om man är gammal och/eller sjuk och behöver vård i hemmet. Jobbet som undersköterska inom hemtjänsten är tungt och krävande, men Helene älskar det. Och brukarna som det heter numera älskar henne.

Färska räkor och vin hemma hos Helene och Jan i köket i Onsala. Kan inte bli mycket bättre!

/Lotta

 

 

Åter på Junibacken

 

Var på Junibacken för andra gången i mitt snart 69-åriga liv häromveckan och blev helt såld. En helomvändning från vad jag tyckte om Astrid Lindgrens sagomuseum på Djurgården när jag besökte det för något år sedan, vittnar ett äldre på blogginlägg om. Då var jag ganska besviken, mest för att jag saknade den viktigaste sagofiguren av dem alla där: Pippi. Och visst, att inte Pippi som figur finns med på Villa Villekulla tycker jag fortfarande är helt oförståeligt. Hon syns inte ens på bild. Men i övrigt är jag såld. Skälet: Till skillnad från förra gången jag var där med Dag åkte vi nu sagotåget genom Astrid Lindgrens, mycket verklighetstroget uppbyggda, kända sagomiljöer.

Dag, 2,5 år, är fortfarande för liten för den upplevelsen ska sägas här direkt. Ronjas rövare, troll och vittror, draken Katlas väsande, blixt och dunder och en gigantisk råtta med dinglande svans som vakar över Nils Karlsson Pysslings näste. Det fanns mycket som skrämde i mörkret, men farmor njöt av färden genom sagans land där självaste Astrid Lindgren guidade genom miljöerna med sin välkända röst.

Vilken tur att fler barnbarn står på tillväxt, så farmor får komma tillbaka hit snart igen. Hjalmar (två år i maj): Snart är det din tur!
/Lotta

Ps: Inträde för en vuxen och ett barn till Junibacken kostar 350 kronor. Med pannkakslunch och så inköp av en bil som den lille vägrade släppa när vi passerade museishopen (en rolig affär med många fina böcker och andra köpvärda prylar) gick kalaset löst på en bit över 500 kronor. Dyrt men, faktiskt, värt pengarna! Ds

Kalas på Lönnebacka och Ida hänger i flaggstången -en av många sagomiljöer vi passerar med sagotåget

Vilken dröm att få borsta Pippis häst

Bästa vägkrogen

Tindered vägkrog som ligger utmed E22:an, söder om Valdemarsvik och inte långt från avfarten till Loftahammar, måste vara landets bästa vägkrog! Hemlagad mat, diger matsedel, trivsam, ombonad miljö och stor variation av sötsaker till kaffet.

Efter att maken och jag gjort en tur till Flatvarp häromdagen för att se till sommarhuset åkte vi hit för att äta en sen lunch. Att det var fullt med bilar på parkeringen trots att det var en vanlig måndag, säger en hel del om krogens popularitet.

Vi åt strömmingsflundra med hemlagat (förstås!) potatismos, skirat smör och lingonsylt. TIll det salladsbord med rikligt med bönor av alla de färger och sorter. Allt otroligt gott och väl värt de 115 kronorna som maten gick på (dagens rätt är billigare, men vi var inte sugna på pasta).

Ett antal olika dagstidningar finns också att läsa -självfallet

Lokalen är mysigt inredd och ombonad.  Här finns också en välsorterad presentaffär för den som är sugen på shopping.

Anette och Harald Hjalmarsson (moderat kommunalråd i Västervik) som äger närbelägna Tindered gård driver vägkrogen ihop med sina döttrar. Ett besök här rekommenderas verkligen, också för alla som inte råkar vara förbipasserande billister.

/Lotta

Trevlig och ombonad miljö

 

Presentboden går inte heller av för hackor…

 

Familjen Haraldsson på närbelägna gården Tindered äger och driver vägkrogen

Oförglömliga dagar i Rioja

Jubilarerna, Helene och Jan Svallingson, på ett av Riojas otaliga vinfält

Har man en syster och svåger som nästan är spanjorer efter många års vistelse i det stora landet, som aldrig drar sig för besvär, är fenomenala på att organisera, är extremt generösa och dessutom båda fyller jämt i år (60) så får man vara med om det som jag och drygt 60 andra släktingar och vänner fick uppleva i helgen: Helt fantastiska, oförglömliga dagar i vidunderligt vackra Rioja!

Helene, i sitt esse. Guide, organisatör, leklekare, tar hand om alla…Hon kan hon😍👍

Tapasrundor i Logronos (regionhuvudstad) mysiga gamla stad, vingårdsturer med guidning som slutade med långlunch i en vacker bodega framför en sprakande brasa (inte för värmens skull utan för att grilla lammkotletter) och på kvällen mera tapas följt av partaj och dans till ett riktigt bra lokalt rockband som hyrts in bara för vår skull. Vi hann också med golf och att vara pilgrimer för en dag, på Santiaga de Compostelaleden.

Den ”svenska invasionen” (65 personer) uppmärksammade både i lokalpress och i lokal radio. Enligt turistchefen som personligen kom för att välkomna oss den första kvällen, var nu lika många svenskar på plats i regionhuvudstaden samtidigt, som normalt brukade hitta hit under en hel säsong….:)

Och ja. Nu är vi alla Riojaambassadörer efter helt otroliga dagar i denna vackra region. Lägg därtill trevliga invånare, god mat och riktigt goda viner. Framförallt, vågar jag påstå, känner vi alla som var där oss extremt tacksamma och priviligierade över att ha fått bli en del av denna kärleksfulla, varma ”extended” svensk-spanska familj.

Så TACK älskade syster och svåger med familj för att alla minnen ni gett oss och för allt vi fått uppleva de här dagarna. Ni är helt otroliga!

/Lotta

En av Riojas många vinkällare

Istället för att riva de gamla betongtankarna där vinet lagrades förr (idag används ståltankar) har den här vingården låtit en graffitikonstnär smycka dem. Häftigt resultat va!

Vackrare bygd än Rioja är svårt att föreställa sig

Med min älskade lillasyster❤️

Det dracks många glas Rioja de här dagarna, här njuter Fredrik Svallingson, Torkel Danielsson och Patrick Malmer av goda tapas och god dryck

Svenskinvasionen uppmärksammades av lokalpressen

Vi hann vara pilgrimer också, här dagsvandring på Santiago de Compostelaleden. Kusinerna Matilda Danielsson och Johanna Svallingson tar täten

Pilgrimerna tar igen sig innan lunchen som dukades upp i det fria

Lön för mödan, lunch efter vandring. Natalia (i mitten) organiserade tredagarsfestligheterna ihop med värdparet på ett alldeles suveränt sätt, hon bor i Madrid men är från Logrono (regionhuvudstad i Rioja) där firandet gick av stapeln.

Nu är vi alla Riojaambassadörer, vi som hade förmånen att vara med under de här oförglömliga dagarna, det är ett som är säkert. Vi kommer aldrig att glömma all den värme och kärlek som omfattade oss som var där, dessutom måste Rioja vara en av de vackraste platserna på jorden!

(ps: Maken och jag hann även med en avstickare till Bilbao och Guggenheimermuseet där -måste ses- och helt otroligt vackra San Sebastian innan hemfärden igår tisdag. San Sebastian är fr o m nu min favoritstad i Europa. Åk dit om ni kan!)

Vill du ge din familj och vänner en reseupplevelse utöver det vanliga; så ska du kontakta Helene. Hon och familjens goda vän Natalia Urbina från Madrid, som var med och organiserade helgen firande, hjälper er att se och uppleva det riktiga Spanien, långt borta från turiststråk och färdiga menyer. Kontakta Helene på info@caporama.se, för mer information.

Längtan till Lefkos

Stamstället med ägarna och kockarna Yannis och Nick förnekar sig inte…

Idag bär det iväg till värmen, den årliga vistelsen i byn Lefkos på ön Karpathos väntar. Längtar, som ni kan förstå av bilderna…
Vännerna Mats och Benette, Anders och Irre, som vi åkt hit tillsammans med i många år nu är redan där. De satsar på två grekveckor i år. Det vattnas i munnen när de skickade den här bilden igår, ifrån köket på vårt stamställe; Dramontana. Rikligt utbud, inte sant! Och allt är pinfärskt och nylagat. Maten på Dramonta är den bästa i Grekland vågar jag påstå efter många års öluffande, innan vi hittade pärlan Lefkos.

Maken och jag åker i år via Aten, där vi ska spendera två nätter innan vi flyger vidare (med inrikesflyg, kostar inte många hundralappar) till Karpathos. Nu ska Akropolis få ett besök, senast som jag var i den grekiska huvudstaden ( f ö också den enda gången hittills) kom vi aldrig upp dit eftersom det var stängt pga det var måndag.

/Lotta

Mats, Benette, Anders och Irre på väg till Karpathos, med färja från Rhodos. Byn i bakgrunden är dock inte Lefkos utan Chalki, en av platserna där färjan gör ett kort uppehåll, på väg till Karpathos.

”Öa” i mitt hjärta

Övernattade hos, och blev bjudna på middag av, kusin Helena och hennes Ove på Visingsö i veckan, i samband med att maken, äldste sonen Nils Petter och jag spelade golf ihop på Gränna golfklubb och nästa dag på Sand i Jönköping.

Min mamma älskade att komma tillbaka till ”öa”, sitt  kära Visingsö där hon var född och uppvuxen, så länge hon levde. Jag har många fina barndomsminnen häriifrån och det känns fortfarande speciellt att komma hit. Mormor, moster Ingrid och alla de andra färgstarka öborna finns tyvärr inte  kvar längre, men mina kusiner som bott här alla somrar sedan barnsben har idag alla hus på ön och det är alltid lika roligt att komma hit och hälsa på dem.

Lolle och jag med kusinerna Helena, Annika och Clas, längst tv Ove och näst längst th Björn som är gift med Annika.

Golfen gick bra båda dagarna (33 poäng på Gränna och 27 på svåra Sand där hålen såg ut som schweizerostar med fullt av bunkrar överallt är jag riktigt nöjd med) och vi hade en jättetrevlig kväll på Visingsö. Dessutom var det mysigt att få tid ihop med Petter, som efter golfen anslöt till familjen som var på Koster.

Själva åkte vi tillbaka till vårt sommarparadis Flatvarp. Borta bra, men här är det bäst👍/Lotta

På Sand i Jönköping

Golf är extra kul när man har trevligt sällskap på banan och det hade ju jag!