Förlorade minnen och förbannad fartdåre

Undrar ni hur det gick med den demolerade hårddisken som jag skrev om tidigare här på bloggen, den som vi lät skicka till ett datorlabb i Norge för att se om det möjligtvis skulle gå att rädda några av de flera hundra bilder som fanns lagrade på den. Bilder som jag trodde mig ha laddat över på ett USB-minne när vi skrotade datorn, men dessvärre var det inte så…

Datadoktorns dom över den krashade hårddisken: tyvärr, här finns inget vi kan göra…

…Domen kom häromdagen och den var hård; hårddisken är så illa skadad att det högst sannolikt inte går att rädda något på den.Ville vi ändå försöka kostar det 3 500 kronor i en fördjupad analys först (vi har redan betalat 1500 kr) och sedan kommer själva räddningsaktionen (vars resultat alltså är högst tveksamt) att kosta uppemot 30 000. Minst. Skälet till det höga priset var att ”labbet har tidigare aldrig fått in en hårddisk med så omfattande skador…”

Så nej. Vi får leva utan bilderna, hur trist det nu än är. Och, det kunde ha varit mycket, mycket värre!

I fredags höll delar av familjen på att bli utraderad på grund av en vettvilling i trafiken. Jag önskar intensivt att jag visste vem galningen är som vi mötte på riksväg 35 i höjd med Örminge gård, så att jag kunde läsa lusen av honom ( är rätt säker på att det är en han!).

Det var vid halv sex i fredagskväll som maken och jag åkte med Henning och Hjalmar (som Henning hämtat hos oss) in till stan, eftersom vi skulle gå ut och äta med goda vänner. Maken och Henning satt där fram. Hjalmar i bakåtvänd barnstol där bak, och jag bredvid honom.

På riksväg 35, strax innan Örminge gård svänger vägen svagt t h vid en liten kulle innan den fortsätter ned i en sänka, så sikten är skymd. Där, när vi kommer över kullen, möter vi en galning i vårt körfält som i MYCKET HÖG fart är på väg att köra om tre bilar. Henning bromsar instinktivt och styr bilen in mot vägkanten så gott det nu går med höga snökanter. Bilen vi möter lyckas pressa sig in framför den sista bilen den är på väg att köra om, precis innan vi möts. Det hela är över på några sekunder, men jag lovar; vi var högst några meter från en frontalkrock.

Just där och då kände jag inte så mycket, men ju mer jag tänker på vad som kunde ha hänt, desto mer uppskakad blir jag. Och förbannad!  Den som medvetet sätter sina medtrafikanter i livsfara på det sättet (inte bara vi utan också omkörande bilar kunde ha råkat illa ut) borde straffas rejält och dessutom stängas av som bilförare för gott.

Med det som perspektiv, att vi kunde ha dött alla fyra där på vägen mellan Bankekind och Linköping en helt vanlig fredagkväll, så känns förlusten av bilderna jag sparat i datorn betydligt lättare att bära…

/Lotta

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *